Ett fält för framtiden

När jag läser den nyutkomna antologin Postkolonial feminism kommer jag att tänka på Sonja Åkessons dikt Vara vit mans slav. Det är en av de roligaste – och obehagligaste – dikterna jag vet. Åkesson gör där det geniala att hon karikerar en koloniserad inföding, med twisten att den koloniserade infödingen är en vit hemmafru. Där talar hon om hur arg den vite mannen blir när maten inte står på bordet när han kommer hem från jobbet, eller när barnen skriker, och hur han får sitt ”stora Anfall” när han snubblar på pjäxorna i hallen. Det är komiskt, och samtidigt sorgligt. Vara vit mans slav är skriven långt innan begreppet ”postkolonial feminism” uppfanns men Åkesson tycks ha förutspått disciplinen. Hon såg den naturliga kopplingen mellan kolonialism och kvinnoförtryck, hur de två sätten att disciplinera påminde om varandra, och så gjorde hon slagkraftig poesi av det.

I dag, 50 år efter att Åkessons dikt skrevs, är postkolonial feminism ett vedertaget begrepp. Det vittnar inte minst Tankekrafts nyutkomna antologi med Uppsalaprofessorn Paulina de los Reyes som redaktör om. Projektet är oerhört ambitiöst: en volym på nästan 400 sidor följd av en till på nästan 300 som kommer nästa år. Det handlar med andra ord om att skapa en kanon och till det projektet är det bara att gratulera. Dessvärre har man gjort misstaget att inte presentera texterna ordentligt; de los Reyes förord är fluffigt och inte särskilt informativt, dessutom saknas årtal för när bidragen skrevs och författarpresentationer. Det är synd, då man på så sätt inte lyckas visa texternas historiska betydelse. Varför behövs då ett begrepp som postkolonial feminism? Enkelt skulle man kunna förklara det så här: för att koloniala övergrepp ofta tar misogyna former. Emellanåt gestaltat som att man ”räddar” kvinnorna (”vit man räddar brun kvinna från brun man”, med Gayatri Spivaks slagkraftiga formulering) och emellanåt som att själva koloniseringsakten är en sexuell erövring. Tänk till exempel på John Donnes klassiska 1600-tals dikt där den afrikanska jorden beskrivs som en utsträckt kvinnokropp som erövraren ”äntrar” och där koloniseringen beskrivs som en penetrationsakt. Eller tänk på Pocahontas och Dansar med vargar där vägen till ursprungsbefolkningen går via kvinnans sköte. Rasismen är, som de los Reyes skriver, tätt sammantvinnad med sexualitet och begär.

Men postkolonial feminism kan också användas till en kritik av den samtida rasismen. I dag har det till exempel blivit kutym att tala om muslimernas slöjor som ett ”problem”. Här kan den postkoloniala feminismen utgöra ett kraftigt botemedel genom att visa hur den muslimska kvinnan tas som gisslan i en islamofobisk diskurs. Ett annat samtida exempel är hur Anders Behring Breivik väver samman misogyni och rasism i sin syn på den västerländske mannen. Han beskrivs i Breiviks manifest som ”feminiserad” av det ”destruktiva” mångkulturella samhället. Det finns alltså en stor potential att utöva en vital kritik genom den postkoloniala feminismen. Dock är det ett fält under uppbyggnad, och som alla fält under uppbyggnad dras den med vissa barnsjukdomar. En sådan är att den ofta fastnar i en beklämmande relativism. När jag läser antologin hittar jag till exempel ett antal problematiska formuleringar om vår syn på tvångsäktenskap och månggifte. Denna sägs vara ett utslag av ”västerländsk överhöghet”. Och visst, det kan den absolut vara, men problemet är att analyserna i antologin ofta stannar där. Tvångsäktenskap och månggifte är vedervärdiga företeelser som måste fördömas med full kraft – det är ingenting man kan relativisera. Tänk till exempel på de fattiga regionerna av Pakistan, där det finns en tradition av att döttrar som man inte lyckas gifta bort tvingas ingå äktenskap med ett träd eller Koranen. Att i dessa sammanhang relativisera ter sig närmast osmakligt.

Och häri ligger kanske min främsta invändning mot den postkoloniala feminismen. Den stannar alltför ofta i att plocka sönder den ”vita, hegemoniska diskursen” eller i talet om ”intersektionalitet”. I antologin finns en mängd texter som handlar om behovet av att utifrån kategorierna kön, ras och klass formulera en politisk kritik, men få gör det. I stället ägnar man sig åt inåtvända diskursanalyser av den ickeinkluderande vita medelklassfeminismen. Missförstå mig inte nu. Detta är inget försvar för en ”gammaldags” feminism och intersektionalitet behövs. Jag kan definitivt se ett behov av att kapitalets härjningar länkas samman med ras- och kvinnoförtryck. Problemet är bara att intersektionalitet blivit ett intet förpliktigande kodord. Släng in ordet i en analys av könsstympning och vips har du svurit dig fri från att formulera en universell kritik av patriarkatet. På så sätt blir man blind för att det är samma mekanismer som gör att en rik fylleskalle slår sin fru på Lidingö som att en fattig man från Somalia misshandlar sin hustru. Och som kritiker från vänster krävs det att vi ser detta. Vad jag saknar i antologin är därför en feministisk kritik som är universell men som samtidigt är öppen för olikheterna i förtrycksmekanismerna. Där är den postkoloniala feminismen inte ännu.