Sara Hallström har, nu med sin femte diktsamling Torg, Korg, Eko, gjort sig ett namn som en av våra yngsta mest lovande poeter. En språkmaterialist, här med avhuggna meningar, som om orden fallit bort – i minnesluckor. Men det som gör henne unik är inte hennes språkhantering, snarare hennes bild- och symbolhantering. Bildrik, ibland lite för bildrik.
I Torg, Korg, Eko spelar staden och urbaniseringen en stor roll. Ofta i form av det offentliga som torg, parker, stadsdelar, kvarter och gator. De gemensamma ytorna, som Hallström också kallar dem. Ofta lite bortglömda och fulla av skavanker. Platser som blivit en sorts minne av det förgångna och de människor som tidigare varit där. Som ekon. Ofta i form av statyer eller varför inte inskrapat i bortslängda ”pappersmuggar,/ den lilla nagelns samlade minne, hinnor/ som böjts utan ord, märken av naglar långt/ bortom naglar”
Ett slags vittnesmål om att någon annan satt sitt avtryck där. Kanske en numera död människas men som genom sitt spår fortfarande finns kvar. Ett slags åminnelse av det som en gång gjorde platsen till det den är. Det är som om Hallström ville skrapa på ytan av dessa platser och minnen i ett försök att hitta nycklarna till det som en gång var. Som om hon ville göra sig till en röst, ett vittnesmål av en svunnen tid och för de människorna som ropar genom dikterna om det som en gång. Att inte bli bortglömda. Att minnas det arv vi förvaltar. Ungefär så läser jag Sara Hallströms dikter.
”Nej, vill inte glömma, skulle kunna
Förstå en förövare med det här språket
Om förståelsen skulle vara som en gryning
Upprepad, brottslig, grå, ny
Sittande på golvet i hallen med ord
Som rör sig och tappar trovärdighet
Och skuggan av den som sparar på dem”
Men också med ett budskap om att hitta sin plats i livet och att själv göra ett avtryck i tid och rum, i en annan människa. Om att bli ett eko bland alla andra ekon. I en aldrig sinande rad. Att genom det förflutna också formulera detta här och nu. Men också inse det oundvikliga: hur det förflutna och minnena suddas ut med tidens gång. Som ett delete som oundvikligt följer tidens gång, orden:
”På kyrkogården, ett mönster som i en marsch
Gå, gå snabbare, suddas ut snabbare, utplånar
Texten medan stegen i gruset river upp de krattade raderna
Blyerts över fingrarna och molnen på sidan
Försöker gå bredvid, gången är för smal och för blöt
Kroppen mal Blocket ger vika Damm av papper
eller damm av stenar”