Ett eget rum i ny njutbar ton

Det är få böcker jag har så många utgåvor av som Virginia Woolfs essä Ett eget rum. Genom åren har det blivit pocketböcker på norska, spanska och tyska. Inbundna dito på franska och engelska, några kasserade biblioteksexemplar av Jane Lundblads svenska översättning från 1958. Vissa är vackrare än andra. Vissa har utropstecken och förklaringar i marginalen, lämningar efter engagerade läsare. Böckerna, som är tummade och annoterade, förtäljer historier. Särskilt en skiljer sig från mängden, den från stadsbiblioteket i Alingsås. Här har någon med mjuka arabiska tecken försökt översätta vissa ord och uttryck. Ett eget rum som en väg in i svenskan och ett feministiskt tänkande.

Ett eget rum växte fram ur en rad föreläsningar Woolf höll 1928 på Girton College i Cambridge, lärostadens enda college för kvinnor. Ämnet var ”Kvinnor och litteratur”. Hon ville beskriva grundförutsättningarna för konstnärligt skapande. Tesen är lika känd som omstridd: för att kunna skriva skönlitterärt behöver man ”ett eget rum och femhundra pund om året”. Kort sagt: du behöver vara oberoende, en fri själ. Det där med det egna rummet handlar naturligtvis inte bara om ekonomi, och om fysiska utrymmen. Även det immateriella, mentala rummet måste erövras och befästas.

Det är med stor glädje jag tar del av idéhistorikern Elisabeth Manséns nyöversättning av Woolfs essä, i dagarna utgiven på Ellerströms förlag i Lund. Ett eget rum har ett trevande, men också moget och djupt personligt framställningssätt. Och det är befriande att läsa en översättning som valt att följa Woolfs elitistiska tonart. Mansén har inte väjt en sekund för Woolfs vackra överklassengelska. Språkdräkten som är subtilt humoristisk, andas brittiskt tjugotal: Brideshead revisited och lummiga pilträd. Det är välartikulerat och i högsta grad njutbart. Tonen är prövande: lätt och ledigt plöjs en tankegång mellan olika ståndpunkter. Essän är också rent bokstavligen full av förflyttningar. Woolfs språkrör eller berättarjag går på landsvägar utanför Oxbridge, till och från hyllorna på British Museum, över gräsmattor och gatstenar.

Ellerströms utgåva är en kulturgärning. Min enda invändning rör formatet. I digitaliseringens tidevarv då e-boksförespråkarna bestämt hävdar att en bok enbart är dess innehåll är det än viktigare att förlagen hävdar artefaktens värde. Denna klassiker hade förtjänat en mer uttänkt design. Omslaget går i vitt och grönt och pryds av en trist bild på en åldrande Woolf sittande i en mönstrad fåtölj. Bokens marginaler är lika försvinnande tunna som i de tidigare svenska utgåvorna. Detta är synd. Som konstnären Kajsa Dahlberg visat i sitt briljanta projekt Ett eget rum/tusen bibliotek (2006) har många läsare gått i dialog med Woolfs essä. Dahlbergs egen bok – en sammanställning av de marginalanteckningar hon funnit i just tusen exemplar av Ett eget rum som hon letat fram stadsbibliotek landet över – visar tydligt hur viktig dialogicitet är då vi tillägnar oss en text. Ellerströms förlag borde tänkt på detta. Medelst några centimeter hade de kunnat vidga läsarrummet.