Ett collage utan riktning

Romandebuten 2003 med Brick Lane innebar ett världsvitt genombrott för Bangladeshbördiga Monica Ali, sedan 3-årsåldern bosatt i London. Berättelsen om några människor i den invandrartäta Londonstadsdelen var en mustig, färgstark, rolig och bitvis vemodig historia, skriven av en författare som uppenbarligen kände sin miljö och dess människor som sin egen ficka.

Möjligen blev den för en debutant inte helt vanliga uppmärksamheten att Monica Ali fick svårt att fortsättningsvis leva upp till de enorma förväntningarna på henne som författare. I den roman som i dag ligger på de svenska bokhandelsdiskarna, Sommaren i Mamarrosa, antyder Ali i ett efterord vissa svårigheter med att komma igen. Det ska också med en gång sägas att den nya romanen långt ifrån når upp till den nivå som gjorde Brick Lane till en sådan världssuccé.

I Sommaren i Mamarrosa har Monica Ali lämnat den Londonmiljö hon uppenbarligen känner så väl och i stället valt att förlägga berättelsen till en liten by i Portugal, ett land där hon enligt förlagsreklamen "vistats mycket". Bytet av spelplats betyder också att hon den här gången inte kunnat utnyttja sin egen och sin familjs erfarenheter av invandrarskap, utanförskap. Det var just denna konfrontation mellan det invanda brittiska och de nya invånarnas bitvis diametralt annorlunda erfarenheter, traditioner och värderingar som var själva motorn i debutromanen.

Ändå är det delvis ett liknande tema som Monica Ali har använt i sin nya roman när hon låter några britter på längre eller kortare besök i den portugisiska byn utgöra några av berättelsens centralgestalter. Där är författaren Harry Stanton, som sökt sig till byn för att i lugn och ro skriva färdigt sin roman om Blake. Där finns också den bohemiska familjen Pott från England, med den drogberoende Michal, China kallad, hans hustru Chrissie och barnen Jay och Ruby. Mot sin vilja dras Stanton snart in i familjens Potts liv på olika sätt tills en dramatisk brytning plötsligt äger rum. Därmed släpper Monica Ali i stort sätt både Stanton och Potts ur blickfånget, och fortsättningsvis skymtar de bara då och då liksom i förbifarten. Det som hade kunnat bli en riktigt bra historia lämnas därmed på skisstadiet.

En annan centralgestalt i berättelsen och den som kanske allra mest får står för det traditionella portugisiska livssättet är Vasco, den extremt fete barägaren. I hans lokal har såväl bofasta bybor som utsocknes tillfälliga gäster för vana att samlas. Här bryts livsstilar och värderingar mot varandra, och här skymtar också motsättningarna mellan den nya tidens representanter och dem som värnar de gamla, månghundraåriga traditionerna och sedvänjorna. Vascos uttalade skepticism gentemot det nyöppnade internetcaféet (som för övrigt saknar uppkoppling!) blir en talande bild för hela denna konfrontation mellan gammalt och nytt.

Drömmen om en bättre framtid för byns invånare är inte minst kopplad till en bestämd person, Marco, vars väntade återkomst till byn efter flera års frånvaro kringgärdas men en orealistisk mytbildning. Man spekulerar om vad Marco sysslat med under sin mångåriga bortavaro och vad han kan ha för hemliga planer för sin gamla hemby. Drömmarna antar därvid ofta alldeles orealistiska proportioner. Mamarrosa ska bli den stora turistmagneten, bara den mytiske Marco kommer tillbaka och genomför sina visioner. När denne Marco till sist uppenbarar sig visar det sig att han inte har några ambitioner alls för Mamarrosa utan bara är intresserad av sin egen tillvaro.

Monica Ali formar sin berättelse som ett collage av olika episoder och gestalter som punktvis ställs i fokus för skildringen för att sedan snabbt förpassas till kulisserna, eller i några fall försvinna helt. Det betyder att Sommaren i Mamarrosa i långa stycken saknar riktning och mål. Strukturen i berättelsen är vag och de tillfälliga, ofta detaljrika skildringarna av olika händelser och gestalter knyts aldrig riktigt samman till en helhet. Det räcker inte med Vascos bar som mittpunkt och nav för att hålla samman de olika delarna i romanen, som mot slutet tenderar att alldeles falla samman i sina beståndsdelar. Trots vissa riktigt bra partier, bland dem den starka inledningen som väcker förväntningar, blir läsningen efterhand alltmer splittrad. Det som börjar så bra och som med en fastare författarhand hade kunnat formas till en riktigt intressant berättelse slutar tyvärr i något som mest liknar likgiltighet.

Ett collage utan riktning

Monica Ali blev med sin debutroman Brick Lane omedelbart ett världsnamn. Tyvärr lever hennes nya roman Sommaren i Mamarrosa inte upp till debutbokens nivå, skriver Cristina Karlstam.