"Som om skogen växte på träd"
Maria Westerberg
Heidruns förlag
Det bultar ett hjärta i de djupa värmländska skogarna. Ett Vildhjärta. Det bärs av en konstnär, poet och krönikör. Hennes namn förtjänar att bli ihågkommet: Maria Westerberg. För ingen annan författare eller konstnär visar riktigt lika mycket av skogens hemliga liv och tankar som hon.
I sin fjärde bok, ”Som om skogen växte på träd”, berättar hon om livet i och utanför gammelskogen. Texterna är krönikor från Nya Wermlands-Tidningen och Naturmorgon i P1, och bjuds nu en förhoppningsvis än större läsekrets.
Maria Westerberg, låt oss kalla henne Vildhjärta, går i skogen, plockar pinnar och lockar fram deras hemliga liv i skulpturer som inbjuder till skratt och en och annan tår. Beroende på betraktarens livsbagage, men också på konstverkens korthuggna repliker, som kanske inte hörs, men går att läsa i Vildhjärtas böcker.
”Vi, ateister, måste stå upp och kämpa för allt vi inte tror på.”
”Jag känner mig inte ett med naturen. Jag känner mig två med naturen.”
Det är just det Vildhjärtas texter, foton och pinnkonst handlar om, dialogen mellan natur och människa, natur och natur, liv och död. För att inte tala om allvar och… skämtsamt allvar.
Man skulle tänka sig att skogs-och livsfunderingar och pinnkonst blev uttjatat. Men icke! Vildhjärtas konst lever och utvecklas som livet självt. Jag läser den fjärde boken med lika stor förtjusning som de tidigare, tänker att jag måste få samtala med denna kvinna om livet.
Samtidigt inser jag att jag inte är ensam om att vilja det. Att det ibland är så mycket stoj med intervjuer och träffar, att hon måste få vara ifred också. Ensam i sin gammelskog.
Nej, fel! Där är hon aldrig ensam. Där är hon mitt i det stressfria men även i stillheten händelserika livet. Som hon sedan skildrar med hjälp av de pinnar skogen bjuder henne.
Om mänskligheten skriver hon att ”vi mår ensamma”. Vi kämpar emot ”som om naturen vore det som omger oss, som om vi själva inte vore naturen”.
Vi borde alla älska en kattuggla, dofta på mossan, sjunga för koltrasten och tänka på träd. Vila en stund i det till synes onödiga, som Vildhjärtas älskade när han står och tittar på sin växande kål.
Sen kan man i sänghalmen kalla sin älskade för "finaste knubblårsbarkfluga” och "käraste ollonhorn”. Inspirerad av livsformer man haft turen att möta i den natur man är en del av.