Ett blodigt genombrott

Ett bestialiskt yxmord i ett lusthus utfört framför filmkameran inleder Kristina Ohlssons Änglavakter, den tredje deckaren om Fredrika Bergman och hennes kolleger vid Stockholmspolisen. Ämnet är snuff, en filmgenre som påstås skildra riktiga mord utförda för att kunna säljas kommersiellt.
Existensen av verkliga snuffilmer har aldrig kunnat bevisas, men begreppet blev känt i mitten av 1970-talet genom lågbudgetfilmen Snuff, som marknadsfördes som om den innehöll äkta mord.

I det avancerade deckarbygget Änglavakter anas tidigt att det här knappast rör sig om fejkade mord. Sydväst om Stockholm upptäcks en grav innehållande flera kroppar, begravda vid olika tidpunkter från 1970-talet och framåt.
Spåren spretar, men snart finns kopplingar till näringslivets toppskikt och en tidigare prisad barnboksförfattare som nu lever ett tillbakadraget liv på ett servicehem efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff för mordet på sin make.
Hur trådarna är sammanbundna syns först efter uppfriskande lång tid.
Jag är barnsligt förtjust i Kristina Ohlssons författarskap så här långt.
Lite i skymundan har hon byggt upp en kriminalensemble i toppskiktet, och det skulle förvåna mig om inte det definitiva genombrottet kommer med Änglavakter. Det som imponerar mest är den fina förmåga hon besitter att skapa karaktärer jag verkligen bryr mig om, en livsviktig förmåga om man planerar skriva en hel svit böcker om samma grupp.

För grundfrågan är ju egentligen, är det här en roman om ett brott eller en roman om en grupp människor som försöker lösa ett brott?
Om författaren inte tagit sig längre än till Sjöwall Wahlöös berömda underrubrik och anser svaret vara det första, kommer problem snart att uppstå eftersom alla krystade groteskerier som står att finna redan torde ha använts inom ramen för det svenska deckarundret. Men om författaren i stället lägger krut på att skapa och vårda ett persongalleri läsaren bryr sig om, ja då är chansen betydligt större att vi kommer tillbaka år efter år.
Kristina Ohlsson tillhör tveklöst den senare kategorin. På ett återhållet sätt har hon nu i tre böcker fint skildrat hur den civila utredaren Fredrika Bergman växer in i polisgemenskapen, och fyllt på med intressanta bifigurer jag under läsningen kommer på mig själv att ömma för på riktigt.

Dock finns en vändning framåt slutet i ”Änglavakter” som oroar mig. Förr eller senare i alla deckarsviter är författaren så pass slut på idéer att han/hon låter mördaren ge sig på poliserna personligen, för att höja insatsen. Kristina Ohlsson tar till det här rätt slitna tricket redan i bok tre, och hon låter det dessutom ske på ett klumpigt sätt som känns sökt och desperat. Det är för tidigt i serien för sådana dumheter.
Jag hoppas att det var en engångsföreteelse.


I skymundan. Kristina Ohlsson har, liksom lite i skymundan, byggt upp en riktigt bra kriminalvärld, skriver Daniel Åberg om hennes tredje bok i en svit om den civila utredaren Fredrika Bergman.