Det är ett alldeles underbart stoff hon har, Christina Wahldén. Det är en historia som man inte förstår att någon kommit på att berätta tidigare, nämligen den om Linnés äldsta, mest begåvade dotter Lisa Stina och den tio år äldre Linnélärjungen Daniel Solander. De två älskade varandra men skildes åt för gott, då han aldrig kom sig för med att fria innan han reste ut i världen. Hon gifts snart bort med en man som misshandlar henne. Han blir anställd av en stormrik engelsman och ger sig ut på en mångårig forskningsresa till antipoderna ombord på kapten Cooks Endeavour.
Wahldén har verkligen läst på. Hon gör hela katalogarior av de växter Lisa Stina lever bland i Linnés trädgårdar och lika uppmärksamt förhåller hon sig till dem Solander upptäcker och samlar borta i det dittills fullständigt okända Australien. Miljöskildringarna är kärleksfulla, ibland poetiska. Hennes egen text varvas med utdrag ur Linnés och Solanders brev, ur Linnés anteckningar och (vilket naturligtvis är alldeles särskilt intressant) ur den enda vetenskapliga uppsats det förunnades Lisa Stina att skriva.
Med lätt hand skissas också de upptäcktsresandes aningslöshet fram. Kapten Cook struntar i de instruktioner han fått om att landområden bara får tas i besittning om de är obebodda eller om infödingarnas samtycke inhämtats. Solanders arbetsgivare tar med sig en polynesier som han betraktar som ett levande specimen och tycker det ska bli roligt att visa upp i London. Förövrigt skjuter han vilt omkring sig.
Ett bekymmer är däremot personteckningen: ingendera av huvudpersonerna blir nämligen riktigt individualiserad. Lisa Stina är i första hand igenkännlig som typ, hon är offer för sin tids kvinnoroll, hon får inte förverkliga sig själv vare sig intellektuellt eller genom att välja vem hon vill leva med och hon får inte stöd ens av sin i grunden kärleksfulla och i andra avseenden så upplysta och framsynta far.
Vad Solander beträffar är det betecknande att romanen börjar med hans obduktion: riktigt levande blir han aldrig annat än som en brinnande ande som i likhet med sin lärofader är övertygad om att naturen måste benämnas och klassificeras för att man ska se den verkliga skönheten.
Ännu mer problematisk ter sig den äldre aboriginkvinna vars perspektiv Wahldén också försökt förmedla, hon känns som en ren abstraktion, en idealisering av det enkla, naturnära livet. Varför skulle man inte kunna tänka sig att hon – precis som Lisa Stina – kunde drömma om något annat än det förhandenvarande?