Et teaterns lyhörda tidsvittne

När teatern är som bäst fungerar den ofta som ett känsligt memb­ran för de mest brännande frågorna i sin egen samtid. Det är så Lars Norén avläst stämningar och strömningar som visar hur de nära relationerna förändrats i takt med att en utbredd vilsenhet ersatt alla gamla attityder, normer och värderingar. Ett annat exempel är Staffan Göthe, som i delar av sin dramatik åskådliggör det gamla bondesamhällets kvardröjande spår i den ökande klyftan mellan storstad och landsbygd. EllerKristina Lugn som lyfter fram härvan av inbyggda motsägelser i själva livsekvationen och omöjligheten att lösa den.Ytterligare en dramatiker i tätposition i dagens teaterliv är norrmannen Jon Fosse. Teatrarna i Stockholm har spelat ett drygt halvdussin av hans pjäser. De Uppsalabor som höll sig framme vid Teaterbiennalen häromåret kunde se hans Någon kommer att komma. Denna juryutvalda föreställning blev festivalens allra starkaste inslag.Det finns goda möjligheter att Jon Fosse kommer att bli betydligt oftare spelad framöver. Skälet är den monografi över Fosses dramatik med titeln Det lysande mörkret som ges ut i dag. Den är skriven av DN:s uppsaliensiske teaterkritiker Leif Zern och har inte bara blivit en handledning till den på senare år internationellt mycket uppmärksammade norske dramatikerns texter. Vad Zern åstadkommit är också en inspirationskälla för grundläggande teaterupplevelser. Det finns mycket att lära sig om scenkonstens olika uttryck och verkningsmedel i den här boken. Över lag är den en uppslagsrik vägvisare till att se och läsa en teaterföreställning.Jon Fosses samlade teaterproduktion omfattar i dag 25-talet pjäser. De finns översatta till ett 40-tal språk. Särskilt i Schweiz, Tyskland och i Frankrike hyllas han som en av vår tids största dramatiker. Mycket beror givetvis på uppsättningarna. Fosse hör inte hemma i vare sig den traditionella teaterformen eller inom den modernistiska fåran, menar Zern, som i stället betraktar honom som en tidlös solitär.Kanske är en av anledningarna att Fosse kom till teatern sedan han först varit verksam som både romanförfattare och poet. Leif Zern gör jämförelser med fransk och japansk film och vill se honom som någon som stryker teatern mothårs: "vänder ut och in på förväntningarna".I sin framställning utgår Zern från mötet med de föreställningar han sett. Det är givetvis den ojämförligt största fördelen med hans bok att den inte inskränker sig till pjästexterna utan har deras gestaltning på scenen som utgångspunkt. När Fosse framträdde vid mitten av 1990-talet med sitt debutdrama Och aldrig vi ska skiljas på Den Nationale Scene i Bergen, var det Londonbaserade Royal Court Theatre som ledde utvecklingen. Inte minst med våldet som ett återkommande tema. Fosses utgångspunkt var den motsatta, menar Zern. Dennes pjäser utmärks i stället av frånvaron av konflikter.Ifrån detta grundläggande element startar så bokens genomgång steg för steg av det som utmärker en dramatik där själva tiden är huvudpersonen, där nuet ersätts av tidsplan som glider över i varandra och där människan ald­rig slipper ifrån eller kan lämna den hon en gång varit. På så sätt blir "väntan" ett av de viktigaste begreppen hos Fosse. Och miljöerna ett slags "existentiella gränsområden".Dagens regissörer brukar oftast inte ha särskilt mycket till övers för de scenanvisningar som författarna förr i världen gärna inledde varje akt med. Det är snarare busbas rakt på eller också har direktiven för hur scenen skall utformas ersatts av något egenhändigt tilldiktat. Men också i det avseendet skiljer sig Fosse från den samtida teatern. Han väljer gärna att inleda med anvisningar för en koreografi, som blir en del av själva pjäsen. Zern talar för sin del om noter, som anger tempo och rytm.I det sammanhanget passar bokens författare också på att klara ut missförståndet att tystnaden hos Fosse skulle tjäna till att dölja något. Snarare är tigandet eller tystnaden en del av händelserna i hans pjäser, enligt Zern. Och följer samma mönster som när det gäller människorna. Det är varken uttryck för någon brist eller att någonting saknas utan helt enkelt en ofrånkomlig del av den tillvaro som skildras.Överlag tillråder Leif Zern publiken till Fosses pjäser att vara återhållsam med tolkningar utöver vad som visas på scenen. Det ligger säkert en hel del sanning i detta förslag, när det handlar om en dramatiker som i stället för att använda konflikter som dramatisk motor står i ett tämligen öppet och oreserverat men samtidigt ambivalent förhållande till vår tids frågor om hemlöshet och främlingskap. Dessutom utan moralism, kunde man tillägga.Rejält spännande blir Zerns bok när han jämför Fosses pjäser med en samtida psykoanalytiker som Elisabeth Roudinesco och en smula uppehåller sig vid den frihetens baksida och de tillstånd av mental ohälsa som kännetecknar och omhuldas av dagens moderna samhälle. Och den bråte av konflikter som sopats under mattan med hjälp av diagnosen depression. "Jag mår inte bra — alltså finns jag till", skriver Zern och sätter därmed fingret på ett helt batteri av frågor, som har motsvarigheter i Fosses dramatik, även om norrmannen lika lite som någon annan har något annat svar att komma med än "jag vet inte". Samtidigt som han ger oss tröst och mod att leva med en sådan ovisshet.Riktigt lika lätt är det kanske inte att följa bokens avslutande kapitel om mystiken och gnosticismen. Det betyder inte att de skulle sakna den tankens stringens som kännetecknar det övriga innehållet. Och de är precis lika övertygande skrivna. Snarare är det väl fråga om kynne och personlighet, som i sista hand får avgöra, hur man väljer att närma sig en författare eller väljer att tolka dennes dramatik. För egen del tror jag att det psykoanalytiska spåret är långt ifrån uttömt. Inte minst borde det i sådana sammanhang användbara begreppet upprepningstvång kunna tillföra Fosseläsningen en hel del.Lite grand får man ibland också en känsla av att Leif Zern hittat tillbaka till 1950- och 1960-talens franska roman- och filmestetik, när han anger gränser för tolkningens möjligheter och vår grundläggande oförmåga att veta något bestämt om en annan människa. Det som inom litteraturen hade en del svenska avläggare som PO Sundman och Per Gunnar Evander. Eller som Susan Sontag myntade med sitt Against interpretation.Det är ett i högsta grad stimulerande intellektuellt äventyr att följa Leif Zern genom ett av vår tids allra intressantaste dramatiska författarskap. Det var länge sedan jag läste något så personligt berörande och givande.