Estland minns de grymma åren

Estland är temaland vid årets bokmässa: landets president Toomas Hendrik Ilves inviger mässan och en rad av dess betydande författare finns med på olika seminarier och i montrarna. Åren före respektive efter befrielsen från sovjetväldet står naturligtvis ofta i centrum, och så är det också i ett par just utkomna böcker, veteranen Jaan Kross halvdokumentära roman och breda tidsskildring ""På stället flyg" och journalisten och filmregissören Imbi Pajus heldokumentära men också resonerande berättelse "Förträngda minnen".

ESTLANDS 1900-TALSHISTORIA präglas liksom en rad andra östeuropeiska staters framför allt av krigen, ockupationerna och maktkampen mellan två stora diktaturstater, Hitlers och Stalins. Inom landet var meningarna delade, och skiftade från tid till annan, om vilket som var det minst onda, nazismen eller kommunismen. De som förtvivlat slogs för något annat, demokratiskt och nationellt, kallar sig i Kross bok "Tredje alternativet". Liksom i flera av sina tidigare romaner ställer han förtryckets år och attityder i centrum för en så här efteråt vemodigt fundersam tillbakablick. Paju är mer aktivt och programmatiskt inriktad på förfärande faktiska förhållanden: likviderade frihetsröster, långvariga Gulag-vistelser och krossade familjer.
Den huvudperson som hos Kross tvingas till "på stället flyg!" är den extremt begåvade unge mannen Ullo Paerand, dessutom försedd med fotografiskt minne som bidrar till att han dels blir levande uppslagsbok på en sporttidning, dels avancerar i det krigstida regeringsmaskineriet. I ramberättelsen rekapitulerar han sitt liv för en god vän, en konstruktion som fungerar bra i början men mot slutet tappar lite fräschör. Över huvud taget är romanen alldeles utomordentligt livfull och spänstigt skriven fram till åtminstone mitten för att därefter få vissa svackor av alltför uppradade historiska detaljer eller resonemang. Som helhet är "På stället flyg" ändå en mycket intressant och gripande bok.

ÄVEN I ETT SÅ genompolitiserat och katastrofhotat samhälle som det estniska pågick samtidigt vardags- och privatlivet på alla de vanliga fronterna, och Kross kan verkligen ge konkret färg och must åt sådant, alltifrån 20-talsidyllerna i Tallinn och på semesterorterna till matbristen, fängelserutinerna och de i nåder tillåtna jobben närmast efter kriget. Ullos relationer till modern och flickvännerna är goda psykologiska studier, och när han skriver hemuppsatser på löpande band åt klasskamraterna märks också Kross lågmälda humor. Här och var kommer autentiska bitar ur det grova, ideologiskt förvrängda och svulstiga sovjetspråket som i dag borde få det att vända sig i magen på alla gamla anhängare.
Kross, eller i varje fall hans alter ego och berättare, tycks dela många östeuropéers känsla av att väst "sålde" deras frihet till Stalin vid Jalta- och de andra konferenserna. Här antyds i ett subjektivt men inte orimligt avsnitt att Roosevelts och Churchills rent fysiska skröpligheter var starkt bidragande orsaker. I tillbakablickarna på den tiden finns också en underförstådd sorg över hur många liv som hämmades av sovjetparollerna. Ullo får t.ex. inte utlopp för sina språkliga och intellektuella talanger utan hamnar vid bandet på en väskfabrik, något som han tyst och tåligt accepterar. Hans nej tack till en katolsk nuntie att bli doktorand ute i Europa bara han byter religion är en annan belysande och väl skildrad detalj, som också påminner om i hur hög grad det lilla och "perifera" Estland är invävt i den gemensamma europeiska väven.

DET ÄR OCKSÅ EN VIKTIG aspekt för Imbi Paju när hon följer sin egen familjs och några andra esters öden under sovjettiden. Åtskilliga personer och episoder sammanfaller med delar av Kross roman, t.ex. då estniska gymnasister via radio varnar finnarna för de ryska bombplan som startar från Tallinn mot Helsingfors. Men Pajus skildring är helt fri från fiktiva inslag, här är det hennes mors och släktingars berättelser plus en utomordentligt omfattande källforskning som bygger upp bilden av de brutala våldsregimerna som Estland led under från 1939 och - i långsamt avklingande grad - fram till frigörelsen kring 1990.
Somliga tvistar om vilka som var de värsta ockupanterna, de nazityska eller de sovjetryska. I allt väsentligt byggde de på samma metoder; kommunismen dock med en annan sorts skenbart idealistisk argumentation. Diktatur är i modern tid ofrånkomligen förbunden med våld, och det som på gräsrotsnivå märks mest är kanske hur den, som Paju ofta framhåller, "ger sadisterna fritt spelrum". Här återges detaljer från vad som hände t.ex. de tiotusen ester som deporterades natten till den 14 juni 1941. Majoriteten dog i svält och sjukdomar, somliga avrättades, många torterades. En järnvägsvagn med döda småbarn upptäcktes vid en station. Tortyrmetoderna, de uppskruvade demagogiska parollerna, våldtäkterna och avlivandet, alltsammans är så vidrigt att det är svårt att förstå hur någon fortfarande vill kalla sig kommunist eller nazist. Visserligen gör man då skillnad mellan idén och "vad det råkade bli", men idéer som godtar att ändamålet helgar medlen måste finna sig i att bedömas också efter sina faktiska resultat. Om detta är Paju glasklar, och hennes bok glöder för mänskliga och demokratiska rättigheter.

FÖR DEN SOM VILL veta något om estnisk modern historia är både Kross och Pajus böcker utomordentliga källor. Kontrasten mellan mellankrigstidens idylliska tårtbak och sångstunder och ockupationsårens svält, skräck och massmord är skarp och lärorik. Det har ofta påpekats att vi saknat en stalinistisk motsvarighet till människoödet Anne Frank. Det stämmer nog, men här finns glimtar av de tusentals individuella tragedier av liknande slag som hör till bland annat Estlands kollektiva och sent omsider återupplivade minnen.

Estland minns de grymma åren

Estland är ett litet land med många framträdande kulturpersonligheter. En av dem är författarnestorn Jaan Kross, vars senaste roman just översatts. Den ger, liksom Imbi Pajus självbiografiska historik, en gripande och tydlig bild av ockupationsåren, tycker Tore Winqvist.