Essäistik när den är som bäst

Det låter lite som en självhjälpsbok, men det är det lyckligtvis inte. Bakom den något missvisande titeln Att lära sig själv att leva döljer sig i stället ett urval av Joan Didions mest uppmärksammade reportage och essäer. De flesta texterna har hämtats ur hennes tre stora amerikanska essäsamlingar, Slouching Towards Bethlehem (1968), The White Album (1979) och After Henry (1992), men boken innehåller också ett par essäer som inte tidigare givits ut i bokform. Urvalet har gjorts av förläggaren Richard Herold och journalisten Jan Gradvall, i samarbete med Joan Didion.

Texterna tar upp så skilda ämnen som självaktning, Jim Morrison, Georgia O'Keeffe, Joan Didions redaktör och vän Henry Robbins, dagboksskrivande, och en resa till San Salvador i början av åttiotalet. De äldsta är från början av sextiotalet, den senaste har tillkommit härom året. Texterna har inte "valts ut för att de har någon innehållsmässig likhet med varandra, utan helt enkelt för att jag kommer ihåg att jag av en eller annan anledning tyckte det var en tillfredsställande erfarenhet att skriva dem", kommenterar Joan Didion själv urvalet i ett nyskrivet förord. Boken känns dock aldrig spretig i kompositionen eftersom de flesta artiklarna har det gemensamt att de på ett eller annat sätt beskriver det moderna USA. Sextiotalet - med dess hippies, droger, Svarta pantrar och obändiga individualism - behandlas ur olika vinklar, bland annat i samlingens två längsta texter, de litterära reportagen Slouching Towards Bethlehem och The White Album. Kalifornien och New York - polerna på Didions livskarta - är andra återkommande teman, i hennes författarskap såväl som i den nya boken. I Hollywood ger till exempel en förödande ironisk inblick bakom filmstudiornas kulisser i Los Angeles, och i Känslosamma resor låter hon en rå våldtäkt på en kvinnlig joggare i Central Park bli en symbol för "våldtäkten" på staden, det vill säga rädslan som sprider sig i New York. Sällan har USA, i all dess storhet och fördärv, framträtt med sådan skärpa som i dessa texter.

De essäer som gör starkast intryck är dock de där hon skildrar ett personligt möte, i verkliga livet eller genom läsning av texter. I Att lära sig själv att leva finns några verkligt oförglömliga porträtt, t ex av den åldrade John Wayne som Joan Didion möter på en inspelningsplats i öknen utanför Mexico City. Där finns också en varsam och insiktsfull analys av Ernest Hemingways språk och person som får mig att omedelbart vilja läsa om alla hans böcker. Mindre sympatiskt är porträttet av Nancy och Ronald Reagan. I den briljanta, gnistrande ironiska essän I Fisher Kings rike beskriver Didion hur paret uppfattade Vita Huset som ännu en filmstudio och presidentämbetet som ytterligare en roll.

Joan Didion har varit verksam som skribent sedan sextiotalet och medverkar fortfarande regelbundet i bl a The New Yorker och The New York Review of Books. Det är dock först på senare år som hon fått sitt stora genombrott i Sverige, framför allt genom essäböckerna Kalifornien - min historia och Ett år av magiskt tänkande, för vilken hon belönades med National Book Award i USA.

Att också hennes viktigaste reportage nu finns tillgängliga på svenska är roligt, eftersom det ger oss ett tillfälle att bekanta oss med Joan Didions speciella journalistiska metod. Ständigt flytande mellan journalistik, skönlitteratur, essä och krönika är hennes texter nästan omöjliga att inordna i någon genre. De "meandrar sig fram", som floder, påpekar Jan Gradvall i efterordet: "Till en början vet man som läsare inte riktigt vart de ska ta vägen. De ringlar långsamt fram genom terrängen för att sedan växa i omfång och flöde. Först mot slutet forsar de med full kraft." Joan Didions essäer kräver mer tålamod av läsaren än en vanlig tidningsartikel, men i slutändan är det värt mödan, konstaterar han. Det är bara att instämma. Att lära sig själv att leva är essäistik och journalistik när den är som allra bäst.

Skall man rikta någon invändning mot boken gäller det möjligen urvalet. De flesta av artiklarna har tillkommit under Joan Didions tidiga karriär, under sextio- och sjuttiotalet. Även om de är tidlöst välskrivna kan det inte hjälpas att en text som behandlar vår samtid känns mer angelägen än en som t ex skildrar hippiekultur i San Francisco på sextiotalet. En av bokens mest intressanta essäer är skriven i efterdyningarna av terrorattackerna mot World Trade Center 2001 och skildrar vad som egentligen hände i USA den där hösten då Bushadministrationen förklarade krig mot terrorismen. Det är en av de bästa analyserna av tillståndet i USA efter den elfte september jag har läst, och den får mig att ana att Joan Didion har åtskilligt mer att lära oss om vår tid än vad Att lära sig själv att leva visar.

Essäistik när den är som bäst

Ständigt flytande mellan journalistik, skönlitteratur, essä och krönika är Joan Didions texter nästan omöjliga att inordna i någon genre, skriver Catrin Ormestad.