Essäisten Engdahls prövande penna

Litteratur, tillsammans med konst och musik och en del till, är väl detsamma som kultur? Så ter det sig när man läser denna och andra större dagstidningar som alltjämt håller sig med en kultursida, och detsamma gäller de politiska organ som har ordet kultur i sitt namn. Men tänk om det i själva verket rör sig om skilda, rent av mot varandra fientliga världar? Den uppfattningen har en snart tvåhundraårig tradition och om den handlar några av de intressantaste inslagen i Horace Engdahls nya, i dag publicerade essäsamling med titeln Ärret efter drömmen. Åsikten kan tyckas märklig för att komma från denne representant för det mest högkulturella och samtidigt explicit litteraturvårdande organ vårt land känner, Svenska Akademien. Men så har han i dagarna också sagt farväl till den prestigefyllda sekreterarposten.

Det var i Frankrike under första hälften av 1800-talet som konflikten blev öppen. Många diktare tvangs av ekonomiska skäl att skriva kulturartiklar i pressen, men protesterade invärtes. En av dem, Théophile Gautier, lanserade på trots mot kulturjournalistiken sin lära om l'art pour l'art, konsten för konstens egen skull. En fiktiv kollega till honom är den manliga huvudpersonen i Henri Murgers roman om parisbohemen, av Puccini gjord till världens mest spelade opera. Den luspanke hjälten sliter som bäst med en tidningsartikel när Mimi kommer och stör honom - helst vill han arbeta med sin poesi. I dessa och otaliga andra exempel står äkta diktkonst i kontrast mot officiell masskultur. Engdahl spårar motsättningen tillbaka till Friedrich Schlegel och andra tyska romantiker.

Ibland har den "rena" litteraturen tagit sig extrema uttryck. Två ytterligheter som Engdahl uppehåller sig vid är Mallarmés endast tjugofyra rader långa dikt Prose pour des Esseintes och Arno Schmidts roman Zettels Traum som "består av 1334 sidor i DIN-A3-format, vilket motsvarar ungefär 9000 normala trycksidor".
Angelägnare känns diskussionen av essän som genre - det är så Engdahl betecknar flera av uppsatserna i sin nya bok. Vanligen översätts ordet med "försök" men han föreslår i stället "prövning". En essä prövar olika tankar och idéer, vänder och vrider på dem och belyser dem från olika håll, allt utan anspråk på att nå säkra och allmängiltiga resultat. Därigenom skiljer sig essäistiken från vetenskapligt sätt att resonera och skriva. Den äkta litteraturen kämpar alltså på två fronter, dels mot masskultur, dels mot vetenskap. Som en följd av detta är Engdahls stil välgörande fri från vetenskaplig jargong.

Till poet-essäisterna räknar Engdahl överraskande Sigmund Freud. Inte så att han nedvärderar dennes psykologiska upptäckter men han avvisar teoribyggarens anspråk. Det är när Freud låter tankarna löpa fritt och "prövar" olika sätt att tolka drömmar som han blir essäist. De utförliga fallbeskrivningarna skulle kunna läsas som romaner.
Med sina blott 200 sidor är Ärret efter drömmen en mycket rik bok som spänner över alla de stora konstarterna. Förutom litteratur kommer författaren in på bildkonst- till exempel ett lovtal till "solisten" Ulf Linde; dans - Mallarmés hyllning av fridansaren Loie Fuller; och musik - bland annat ett kapitel om Wilhelm Müller/Schuberts sångcykel Die Winterreise. Överallt rör sig Engdahl lika hemtamt och skarpögt.

Bokens titel kräver en förklaring. Den dröm som avses är det romantiska landskapet som poesins sanna hemvist. Vid närmare granskning finner Engdahl att i centrum för dessa landskap hittar man ofta en grav, ett tecken på att drömmen är dödsmärkt. Detta märke, detta ärr, präglar all romantisk poesi.
De nitton uppsatserna har tidigare publicerats på skilda håll mellan 1989 och 2004, och under dessa år, konstaterar författaren i sitt förord, "förvandlades livsrummet för essäistik och seriös kritik på ett kännbart sätt. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte svagare men svårare att urskilja." Den estetik som under två sekler spelat ut sann konst mot "en stabil kulturell omvärld" finner nu att konsten förlorat den motpart, eller fiende, som krävdes för att legitimera de upproriska genilaterna. Vad som kan tänkas komma i dess ställe vet inte ens Horace Engdahl. Och vem kan då ge svaret?

Essäisten Engdahls prövande penna

Horace Engdahls i dag utgivna essäsamling Ärret efter drömmer rör sig hemtamt över alla de stora konstarterna, konstaterar Staffan Bergsten.