Kjell Espmarks röst är unik inte bara i svensk poesi utan även internationellt. Just den dramatiska rösten är det som bär upp hans lyrik. Det är en röst som talar både ur historiska erfarenheter och personliga upplevelser. Kombinationen av det historiska och det personliga har gjort att hans författarskap också slagit igenom internationellt. Ett tecken på det är att hans nya diktsamling ”Den inre rymden” samtidigt ges ut på engelska, spanska, italienska och arabiska. En kinesisk översättning är på väg.
Som poet har Espmark utvecklat den dramatiska monologen till fulländning. Det är en teknik som han lyckas ladda med ny innebörd för varje bok. Den nya diktsamlingen knyter an till ”Vintergata” från 2007 både genom titeln och det faktum att varannan dikt är självbiografisk och varannan läggs i någon fiktiv persons mun. I en efterskrift säger Espmark att ”Vintergata” slutar med att jaget drabbas av en hjärtattack och att den nya boken är ett uttryck för en förnyad vilja till liv. ”Det är dags att uppfinna världen,” lyder sista raden i inledningsdikten. Betoningen ligger på uppfinna därför att poesi för Espmark innebär att skapa en uppenbarad verklighet.
Personliga och fiktiva minnen varvas i ”Den inre rymden”. Det som skildras är oftast tragiska livsöden, även på ett personligt plan. Espmark skriver öppet om den svåra relationen till sina föräldrar samtidigt som skuld- och lidandesproblematiken dominerar i dikterna. Den centrala metaforen är fångenskap, att vara fången i sitt eget liv och försök till någon sorts befrielse. Ibland inträffar ögonblick av existentiell klarsyn men det är bara kortvariga glimtar av ljus och hopp. I ”Den inre rymden” kommer en kör av röster till tals som är offer för historien eller egna omständigheter. Självmord, mord, död, kärlekslöshet, skuld, ångest skildras i dessa mörka dikter.
Ändå upplever jag ”Den inre rymden” som ljus och förtröstansfull trots all tragik och död. Det beror på Espmarks nästan kusliga förmåga att ge uttryck åt en frihetskänsla som överskrider gränsen mellan levande och döda. Det finns en nåd i hans värld som är det möjliga. Men nåden är varken religiös eller psykologisk utan ett annorlunda sätt att förhålla sig. Att se världen med det möjligas ögon. En dikt om ett politiskt mord slutar så här.
Innan allt blev mörker insåg jag
att mitt parti skulle vinna nu –
så hjälplösa mördare är!
Det sista jag såg var ett ansikte,
plötsligt som en vitsippebacke.