Espmarks dubbla roller

Baudelaire gör i sin dikt Albatrossen en jämförelse mellan den suveränt svävande stora fågeln uppe i luften och samma fågel klumpigt hoppande på ett fartygsdäck. Parallellen till den fritt diktande poeten respektive samme man i vardagslivets motigheter är uppenbar. För Kjell Espmark, romanförfattare och poet men också litteraturprofessor och akademiledamot, har Baudelaires dikt blivit startpunkt och titel -Albatrossen på däcket - då han nu ger ut en samling essäer om litteratur och litteratörer. Antagligen känner han sig själv en aning besläktad med albatrossen i båda dess uppenbarelseformer.

Flaxandet på däck skulle i så fall motsvara de kunniga men ändå relativt traditionella och konstlösa analyserna av en rad andra författarskap - alltifrån komparativa studier av Gullberg och Tranströmer till den utmärkta karaktäristiken av vad som skedde 1857 (med Madame Bovary och Les fleurs du mal), nämligen att litteraturen övergav ambitionen att vara moraliskt uppbygglig och verbalt upphöjd. Svävandet i rymden motsvarar då bland annat de egna romanerna i serien Glömskans tid. Apropå dem är Espmark framför allt mån om att försvara sig mot "anklagelserna" för att ha skrivit nyckelromaner. Som kommentator till egna verk tycks han emellertid åter ha landat på däck; varken stilen eller skärpan är bättre eller för den delen sämre än de flesta andra kulturdebattörers.

Det betyder inte att essäsamlingar av detta slag skulle vara överflödiga. Här finns synpunkter på vår tid och dess litteratur som är intressanta och lärorika. Mest personlig är Espmark när han går i närkamp med sin tidigare idol Lars Gyllensten, hans livs "kanske största besvikelse". Här ges minsann svar på tal för gyllenstenska anklagelser om "hal smidighet" etcetera, men repliken är tyvärr en ny bekräftelse på att så kallade akademiska trätor bakom en viss språklig elegans är lika sluggerbetonade och egotrippade som vanliga pojkslagsmål. Vem som hade mest "rätt" i den utlösande Rushdie-fejden är fortfarande lika knepigt att bedöma. Pikant nog har Espmarks inlägg lästs upp i och godkänts för publicering av självaste Svenska Akademien.

I kommentaren till andra författarfejder - till exempel en del yngre och vänstrare kollegers hånfulla och snorkiga attityder gentemot Harry Martinson - har Espmark lättare att ta hem klara poänger. Han drar också en lans för Heidenstam, mer beundransvärd som diktare än som privatperson, och pekar på snarlika blinda fläckar i sensibiliteten hos den reaktionäre Carl David af Wirsén och marxisten Georg Lukács. De förstod sig till exempel inte på Strindberg respektive Kafka.
Klar blick för de politiska blinda fläckarna hos till exempel Artur Lundkvist har Espmark förstås också. Han pekar både på Lundkvists eufemismer apropå Tjeckoslovakiens "övergång till kommunismen" och på hans normalt exceptionellt goda minne. Som forskare och litteraturhistoriker tycks Espmark höra till de relativt traditionella och eklektiska som inte försvär sig till någon modetrend. Någon enstaka essä - åtminstone den om 70-talet - kan bli lite för mycket uppräkning för en bredare läsekrets, men här finns också åtskilliga lättillgängliga analyser och ögonblicksbilder ur litteraturens värld.

Därför kan man vara tacksam för att sådana som Espmark försöker finna sig tillrätta både ute i diktandets fria lufthav och på den faktafokuserade landbacken.

Espmarks dubbla roller

Kjell Espmarks nya essäbok Albatrossen på däcket växlar mellan personlig polemik och litteraturvetenskapligt balanserad analys, konstaterar Tore Winqvist.