Höstens modefärg är tydligen svart. Ändå syns omslaget med den grå sidenslipsen överst bland boknyheterna. Brittiska E L James bästsäljare Fifty Shades of Grey finns nu på svenska som Femtio nyanser av honom. Det är del ett i en trilogi och de återstående delarna är tydligen också på väg att översättas. På svenska bloggar har den redan i original mötts än med förbehållsam nyfikenhet, än med skarp kritik. Att boken bygger på en samling urgamla sagomotiv som har blivit populärkulturens allmängods har också diskuterats (se UNT 10.9). Själv hade jag innan recensionsexemplaret släpptes i första hand noterat alla parodier på Fifty Shades som går att hitta på exempelvis Amazon. Fifty Shames of Earl Grey och Fifty Shades of Grey and Zombies är bara två exempel av närmare tjugo.
Femtio nyanser saluförs som "romantisk, befriande och fullkomligt beroendeframkallande" och "chick lit med feministiska förtecken". I verkligheten hör den snarare till genren "erotik skriven av kvinnor för kvinnor" och den kunde gott platsa i den brittiska Black Lace-serien från tidigt nittiotal. Mycket riktigt ser jag på nätet att förlaget Ebury publishing just nu lanserar serien på nytt - förmodligen i kölvattnet av James romaner.
Historien om den oskyldiga och naiva studenten Anastasia Steeles förhållande med den mäktige Christan Grey, vd för ett multinationellt företag, bygger förvisso på samma gamla berättelse om skönheten och odjuret som återfinns i såväl harlequinromaner som Sagan om isfolket. Romanens handling är dock inte mer avancerad än vad som behövs för att sälja en pornografisk berättelse i romantisk förpackning. Grey är - förstås - ofattbart rik, ofattbart snygg och dessutom ogift, intellektuell, rolig, självsäker och väluppfostrad. Slumpen för dem samman enligt samma princip som gäller både för klassiska kärleksromaner och erotiska berättelser på kiosknivå och plötsligt förtärs båda parterna av ömsesidigt begär. Snart avslöjar dock Christian sin mörka hemlighet; han förmår inte älska en kvinna, nej, han förmår inte ens älska med en kvinna, eftersom det enda han vill ha är dominans och sado-masochistiskt sex. I övrigt framställs han både som omhändertagande och som en klassisk stalkertyp; som hjältarna i romance-genren dyker han alltid upp när Ana behöver honom - och tyvärr även när hon minst av allt gör det, eftersom han följer varje steg hon tar. Ändå ska läsaren förmås att tro att hjältinnan mot bättre vetande och trots omgivningens varningar hellre är beredd att underkasta sig Greys totala kontroll än att bryta med honom. Så småningom finner hon det alltmer våldsamma sexet alltmer njutningsfyllt. Orden "ljuvlig, rå, förödmjukande och helt otrolig" sammanfattar hennes inställning romanen igenom. Detta trots att hon samtidigt skräms av hans försök att i detalj bestämma över hennes liv och att hans önskan att bekosta allt hon behöver får henne att känna sig som en prostituerad.
Förvisso saknar varken Anastasias inre monologer eller hennes brevväxling med Grey viss humor men handlingen går i princip ut på ett antal samlagsscener där båda parterna alltid är redo och där det bara kryllar av multipla orgasmer. Transporsträckorna dem emellan utgörs av triviala vardagssituationer som ska ge hela berättelsen ett verklighetsskimmer. Allt detta berättas på ett klichéartat språk, åtminstone av den svenska översättningen att döma.
Inslagen om BDSM-sex tycks huvudsakligen vara en extra krydda i berättelsen. Det som i första hand ska sälja är nämligen de lika gamla som farliga föreställningarna om kvinnor som undergivna och alltid sexuellt tillängliga respektive män som våldsamma och dominanta. I en värld där kvinnors kroppar för många är handelsvara och där det egna hemmet kan vara den farligaste platsen på jorden är en porrberättelse som Femtio nyanser ingen oskyldig underhållning utan en del i ett ännu högst levande tankemönster. Kopplingen mellan kärlek och kontroll respektive mellan njutning och smärta får därför inte oemotsagt saluföras som "romantiskt och befriande". Blotta tanken på att en roman som Femtio nyanser kan sätta ny fart på den här sortens sexistiska skräplitteratur och att vi på hemmaplan snart drabbas av de två återstående delarna i James trilogi får mig därför att se svart på det kommande bokåret. Men nu var ju svart säsongens modefärg.