Erikskult och gravplundring

Årsboken Uppland 2004 inleds med en läsvärd artikel av konstvetaren Christian Lovén, där han diskuterar dubbelhelgonet Erik och den kult som omgav honom. Författaren redogör för Uppsala som vallfartsort för pilgrimer, vilka framför allt strömmade till på Eriks dödsdag 18 maj. Pilgrimerna skulle vid sitt besök vandra via en rad andaktsplatser eller stationer, till exempel Flottsund, S:t Olovs källa och Slottskällan innan de nådde själva Domkyrkan. Kanske, säger Lovén, var det inte vanligt att pilgrimerna besökte alla platserna och säkert var det ogörligt att hinna med dem på bara en dag. Han kan dock konstatera att även vid en internationell jämförelse var Erikskulten i Uppsala komplex och därför intressant att diskutera.Komplext är också problemet som förre landsarkivarien Lars Otto Berg diskuterar i sitt bidrag, nämligen frågan om var slaget i Gestilren år 1210 egentligen stod. Platsen har gjorts bekant för en större publik av Jan Guillou i berättelserna om Arn. Guillou har då placerat den i Västergötland. Men, frågar sig Berg, låg den verkligen där? Med hänvisning till att ortnamnet Gestilren i bevarade källor faktiskt endast kan beläggas från Frösthults socken i Uppland, argumenterar Berg i sin artikel för att det var där slaget utkämpades. Hans argumentation för den ståndpunkten är mycket övertygande och spännande läsning. Säkert kommer hans bidrag att leda till ytterligare diskussioner i frågan om Gestilren och slaget.Landsantikvarie Håkan Liby bidrar med en artikel om en älskad uppsaliensisk julsymbol: Uppsalalyktan. Han visar att den kan dateras till tidigt 1900-tal och att ursprunget är en lykta som handlaren Carl Liljefors gjorde till sina barn Carin, Olle och Ivar. Motiven på lyktan bestod då av en tomte som bar en gran, en tomte som åt gröt, en trearmad ljusstake och en månskära med stjärnor. Taket hade också bilder. Sannolikt har något slags belysning funnits i lyktan, knappast dock levande ljus, menar Liby.Liljefors lykta kom tursamt nog att bevaras till eftervärlden, och med den som utgångspunkt började dottern Carin och hennes man Emanuel Andersson så småningom att utveckla Uppsalalyktan som vi känner den. Som motiv valde de silhuetter av Domkyrkan, slottet, Gunillaklockan och Wennerbergstatyn, dvs de bilder som den har i dag. Sonen Ulf tog senare över tillverkningen efter sina föräld­rar och Liby har intervjuat honom för sin artikel. Han har också talat med Atle Valsås, som numera tillverkar lyktan som säljs av Hemslöjden och Upplandsmuseet.Årsbokens absolut mest angelägna bidrag är arkeologen Andreas Hennius, som handlar om plund­ring av fornlämningar, museer och kyrkor i Uppland. Det har blivit ett stort problem att fullkomligt hänsynslösa människor till exempel avsöker fornlämningsplatser med metalldetektorer i sin jakt på värdeföremål. Av det skälet är arkeologer oftast mycket förtegna om vilka fynd av ädelmetall de gör vid sina grävningar. Plundringen omsätter stora ekonomiska värden. Man räknar med att handeln med stulna eller illegalt uppgrävda föremål bara överträffas av narkotika- och vapenhandeln!Plundringarna innebär naturligtvis allvarliga hot mot kulturarvet. Medeltida föremål i kyrkor och på museer stjäls eller förstörs och oersättliga värden går förlorade. Bilden av vår historia blir berövadsina hållpunkter och kunskap som kunnat berätta om historiska sammanhang och förlopp går förlorad. Den noggranna dokumentation som sker vid varje utgrävningsplats blir också omintetgjord, när av arkeologerna ännu outforskade platser plundras av okunniga charlataner utan tillstymmelse till kunskap om verkliga värden.Plundrarna, som sätter sina snöda ekonomiska behov före alla and­ras behov, förstör något som faktiskt tillhör oss alla, värden som man tycker skulle vara fredade eftersom de borde beröra alla. Det känns, tycker jag personligen, mycket märkligt att det överallt tycks finnas avsättning för de stulna föremålen. Jag kan inte förstå att någon över huvud taget vill ta del av denna handel med allas vårt kulturella arv. Kanske är det skamstraff som Bengt Anderberg en gång föreslog för "de uslingar" som stiliserade ögonen på Ögoncacao-paketen lämpligt att tillämpa här, nämligen "internering på obestämd tid i en bingohall med melodiradio, chips och ketchup".Övriga bidrag i årsboken: teologen Stina Fallberg Sundmark skriver om ciborier, dvs kärl vari man i kyrkorna förvarade de konsekrerade hostiorna. Konstvetaren Gunnar Redelius behandlar Tensta kyrka, etnobiologen Ingvar Svanberg diskuterar brandgula liljor i bondens trädgård och antikvarien vid Upplandsmuseet Ann-Sofi Forsmark resonerar om moderna mjölkbönder. Dessa är alla mycket angelägna bidrag, som dessvärre inte kunnat behandlas mer ingående i denna anmälan. Dessutom finns i årsboken sedvanliga rapporter från de livaktiga hembygdsföreningarnas verksamhet, dödsrunor och uppgifter om nya medaljörer. Som alltid är boken välgjord och innehållsligt välmatad. Den är även rikt och vackert illustrerad. Alltså: tag och läs!@6b Byline andrarad:kultur@unt.se