Erfarenhetens trygga hand

Få böcker jag läst har varit så rika på röster man nödvändigt vill citera som barnmorskan Pia Höjebergs om barnafödandets – och i första hand barnmorskans – historia. Det är den manliga professorn i Göteborg som på 1940-talet för en elev förklarar: "En barnmorska måste ha tålamod och därför kan inte män bli barnmorskor!” Det är den kvinnliga insändarsskribenten i tidningen Idun som vid samma tid skriver: ”om det var herrarna som födde barnen, nog skulle varenda barnmorska vara minst professor och ha lön därefter?"

Det är också långt tidigare röster. En tillhör Johan von Hoorn, som på 1600-talet skrev den första boken i förlossningskonst och kom in på förlossningsvärkarna som "kunna bättre genom erfarenhet av en våndandes ynkeliga låt och åthävor känna läras, än med pennan beskrivas”, en annan Helena Malhielm som på 1700-talet försökte sig på en lärobok hon med och beskrev de egenskaper en barnmorska skulle besitta. Den första var en stark kristen tro men i övrigt skulle hon ”wara medlidande doch ej försagd, försiktig men ey dumdristig, oförtruten, af glat sinne."

Genom hela historien har manliga röster stått mot kvinnliga och genom en stor del av historien har männen haft tolkningsföreträde. Malhielm fick höra att hennes bok inte höll måttet och den gav ut först 1995, jämt tvåhundra år efter hennes död.

I forntid en var det visserligen annorlunda, då stod barnmorskan – eller jordemodern – högt i kurs, då representerade hon inte bara ett hantverk utan också kontakten med högre makter, då var hon dessutom den som introducerade barnet i samhället: benämningen ’jordemoder’ har förklarats med att det var hon som, ifall hon bedömde barnet som livsdugligt, lade det på marken för fadern att ta i famn och erkänna som sitt.  Men sedan började kyrkan, vetenskapen och manssamhället i stort ta kontrollen över henne: hon kom att stå i centrum för kampen om reproduktionen, kroppen, könet, könsrollerna. Hennes verksamhet reglerades allt mera – och på olika vis: först förväntades hon vara gift, sedan ogift. När förlossningsinstrument som tången togs i bruk var hon länge förbjuden att använda dem. Hennes lön var låg, hennes sociala status likaså – framför allt på artonhundratalet då det fanns en utbredd föreställning om att barnmorskor var ogifta mödrar.  Det enda som inte reglerades var hennes arbetstid: på barnbördshusen kunde barnmorskor ännu vid mitten av nittonhundratalet få arbeta fyra-fem dygn i ett sträck utan att ens komma ur kläderna.

Till det mest engagerande i Höjebergs vittfamnande bok hör de intervjuer hon gjort med gamla barnmorskor. Bland alla dessa kraftfulla kvinnor är min egen favorit Rosa Lönnqvist, född 1894, som levde ogift men hade fyra fosterbarn, som drev förlossningshem, som hjälpte bönderna med kalvningen och som säger: "Jag hjälpte människor till världen och jag hjälpte dem från världen. Jag satt vid många dödsbäddar. Jag höll dem i handen. Att känna greppet i handen säger mer än ord. Jag sa aldrig många ord vid en dödsbädd."

Än dagens barnmorska?

Ja, trots all ny, evidensbaserad kunskap och all ny teknik anknyter hon självklart till den långa traditionen. Också hon vill i första hand sprida lugn och trygghet, också hon tror på handens erfarenhet.