Rio de Janeiro betraktas av många som en av världens vackraste städer med Sockertoppen, Kristusstatyn, regnskogen och sina långa sandstränder. Turistbroschyrerna lockar med karneval sol, bad nattliv och barer. Brottsligheten varnar man för lite kort. I Rio med omnejd bor det omkring 13–14 miljoner människor, kanske fler. I stadens kåkstäder bor omkring 30 procent av befolkningen. Där härskar olika knarkligor.
Asli Erdogans roman Staden i den röda kappan handlar om Özgur, en fiktiv turkisk kvinna i trettioårsåldern som bosatt sig en period i Rio. I början var hon naiv som vilken turist som helst. ”Hon hade trott att fyrverkeripjäserna som smälldes av varje söndag i de sexhundra favelas var ett uttryck för brasilianarnas livsglädje och hon hade fascinerats av detta levnadsglada folk. Först flera månader senare hade hon förstått att kometerna med de konstgjorda svansarna annonserade ankomsten av nya kokainleveranser.”
Özgur förlorar sitt jobb på universitetet och hamnar utanför allt. Hon känner ingen tillhörighet med de rika för att hon har dåligt om pengar, inte heller de fattiga för att de ser på henne att hon inte är från staden. Tillvaron för henne blir allt värre, den bryter ner henne, ändå är hon en tillfällig besökare som när som helst kan lämna staden, åka tillbaka till Turkiet. Hennes fattigdom är, till skillnad från många av stadens invånare, övergående. Men innan hon kan åka därifrån måste hon, som hon säger, ”skriva av sig Rio”.
Det är ett upplägg så gott som något. Erdogan har snabbt blivit en uppgående stjärna på författarhimlen. Tidigare har hennes Den mirakulöse mandarinen från 1996 översatts till svenska (Rámus 2008). I höstas besökte författaren Internationell författarscen i Stockholm.
Den fiktiva romanen Staden i den röda kappan är en stark bild av Rio sett genom en ensam besökares ögon – Özgur har bott där i två år. Hon synar stadens själ. Den betyder inget utan de liv som levs där – rikedom, fattigdom, förfall, våld, kriminalitet, sex och droger är ständigt, sida vid sida och alla gränser är i upplösning. Erdogan plockar långsamt ner Rio och sin berättare bit för bit – känslan är att snart kommer allt att kollapsa.