Episk familjekrönika

Astrid Trotzig har, ända sedan hon debuterade med den självbiografiska Blod är tjockare än vatten för ett decennium sedan, ägnat sitt författarskap åt att utforska ämnen som ursprung och familjeband, men också verklighetsuppfattning, identitetsskapande och minnets otillförlitlighet. Bortser man från Ibland undrar jag om jag minns rätt från 2001 har hon i sina större prosaverk även varit sysselsatt med att undersöka Sverige och svenskarnas förhållande till det främmande, både i form av ren rasism och xenofobi och i mer svårdefinierbara och undflyende varianter. Hon fortsätter att utveckla alla dessa teman i sin nya roman Patrioter, men nu med ett delvis ändrat perspektiv.Vi får här möta Erik, en till synes ordinär man i trettioårsåldern som är medlem i en hemlig ultranationalistisk förening. Han har fått i uppdrag att spionera på en gymnasielärare med vänstersympatier som är gift med en spanjor, och kartlägga hennes liv som förberedelse för en landsomfattande aktion mot oliktänkande. Omväxlande med detta berättas historien om Eriks mor Irma, ett krigsbarn från Finland som hamnar hos en norrländsk lantbrukarfamilj där honaldrig riktigt finner sig till rätta. Romanens tredje huvudperson är Mats, Irmas adoptivfarbror och hennes barndoms plågoande, som också är den som introducerat Erik i föreningen. Det är tre helgjutna och mycket intressanta personporträtt som tecknas. Trotzig redovisar Eriks och Mats åsikter utan vare sig fördömande pekpinnar eller försök till bortförklaringar. Några okomplicerade monster är de inte — just när man tror att de kan avskrivas som empatistörda, våldsfixerade och stockkonservativa visar de nya sidor. Och Irma, som tydligt tar avstånd från deras främlingsfientliga ideologi och blir omilt behandlad av livet på många sätt, beskrivs inte heller som en odelat positiv gestalt eller som ett hjälplöst offer.Mindre lyckad är skildringen av kvinnan Erik spionerar på, även om hon känns rimlig som typ. Det förekommer stycken där även hon skildras "inifrån" men dessa är för få och för korta för att hon ska bli en lika fullödig karaktär som Irma, Erik eller Mats. I stället för att skapa intresse och inlevelse blir dessa delar mest frustrerande att läsa. Beskrivningen av hur Erik följer efter henne, studerar och analyserar hennes liv blir också till slut något för enformig och detaljrik. Detta är dock mindre skönhetsfläckar. Med sitt dystra och politiskt högaktuella innehåll är Patrioter en roman som manar till eftertanke snarare än underhåller. Trotzigs stilistiska förmåga gör att den ändå inte blir avskräckande tung att läsa. Liksom i tidigare böcker skriver hon korta stycken i en kärv, avskalad stil, men Patrioter har en episk bredd som saknats i hennes tidigare romaner. Den blir en familjekrönika av klassiskt snitt, om än sönderbruten både till form och innehåll, och som sådan ger den ny skärpa och djup till skild­ringen av ett sönderfallande land.