Enligt en annan kronologi

"jag är emot handling" står det på försättsbladet till Åsa Ericsdotters Svårläst. Orden är Tristan Tzaras, fransk poet och grundare av dadaismen. Och är det något Ericsdotters nya bok saknar så är det just handling. Karaktärerna är fastlåsta i sina positioner, oförmögna att välja. Tillvaron är deterministisk, det fatala slutet kan inte undvikas. Snarare än att teckna en händelseutveckling är det ett tillstånd Ericsdotter ringar in - det bitterljuva efteråt.

Som den prosalyriker hon är säger Ericsdotter ingenting rakt ut. Allt antyds. Platsen kan vara ett flygplanssäte, en lägenhet i Uppsala eller en alltför smal säng i Paris. Vi får ta del av en ung kvinnas konvalescens efter en irreparabel separation, förlusten av en älskad. Tomrummet fylls med utsiktslösa relationer. I periferin skymtar en bilolycka. Upptakten är en rad variationer på en och samma händelse, den ödesdigra dagen då bilen körde av vägen. Men hur skilda inledningarna (de finns tre att välja mellan) än må vara är slutet ofrånkomligen ett och det samma.
Bokens avsaknad av intrig har ingalunda skett på bekostnad av personkaraktäristiken. Kvinnan, en figur så oskarpt tecknad att varje kärlekskrank tjugoplussare torde kunna känna igen sig, vill bli älskad men när hon väl blir det drar hon sig undan, reser bort: "Hon blir inte förälskad längre, hud som hud, hon blundar." Kvinnans flyktiga väsen kan tyckas vara ett med vår moderna tidsålder, men den lek hon leker är lika allvarsam som på Hjalmar Söderbergs tid.

Jag känner sympati med Ericsdotters gestalter, men samtidigt frustration. Ibland vill jag sucka och säga: ryck upp er! För är det inte något pubertalt över dessa unga kvinnor som gräver ner sig i Kärleken, som ger upp allt för Mannen medan livet går dem förbi. När jag för tredje gången får läsa om "det vita som rinner längs med låren" börjar det annars så tonsäkra berättandet klinga falskt.
Behållningen ligger i det fascinerande bildspråket. I en episod övernattar en man hemma hos kvinnan. De ligger med varandra, men kvinnan är frånvarande. Det hela gestaltas som om kvinnan har en näradödenupplevelse. Från en hög position, uppkrupen i taket, betraktar hon den intensiva älskogen. Samlaget har blivit ett övergrepp.

Ericsdotter leker med sina metaforer, expanderar dem, ibland till bristningsgränsen. Emellanåt känns det ansträngt, ja, liksom för konstruerat. Den underfundiga titeln - upplyser förlaget - syftar på bokens kvinnliga subjekt. Det är hon som är den svårlästa. Jag tror att Ericdotter är smartare än så. Titeln är nämligen kongenial med bokens övergripande metafor: text, text i alla dess former: manus, sms, mejl, brev, böcker, och berättelser, förstås. Och det är här det börjar glimra. Metaforleken kommer nämligen till utryck på flera nivåer, den semantiska såväl som strukturella. Kvinnan vill ha mannen, heter det, "men enligt en annan kronologi". På ett ställe kan vi läsa att "det finns ingen form längre, bara tomt prat". Just formen, lösa textsegment sammanhållna av olika rubriker relaterade till skrift, gör boken till en metaroman - texten är en text om att skriva en text, eller annorlunda uttryckt: texten berättar om sin egen tillkomst. I sann postmodernistisk anda försöker också den kvinnliga gestalten att skriva (och skriva ihjäl, bör det tilläggas) sin egen historia, pröva olika inledningar och utgångar. Likt en sentida Penelope, som visserligen skriver i stället för att väva, gör hon om, upprepar. Ibland föredrar hon fiktion i stället för verklighet: "Det gick fel, det var för att hon tog hem honom, man måste hålla det utanför som ska stanna på text. Inte blanda in kött och blod, tyngden av hans kropp på madrassen." Andra gånger blir skrivandet ett sätt att bringa ordning, klara fattningen. Kvinnan lider av tecknens, ordens arbiträra väsen. Den enda textform hon kan förhålla sig till är receptet, något som också förklarar hennes ständiga bakande: "Hon älskar det, exakta mått, verkligheten som motsvarar."

Med sina 29 år har Åsa Ericsdotter hunnit bli en etablerad författare, med sex titlar i bagaget. Nästan en bok per år har det blivit sedan debuten Oskyld (1999). Innebär då Svårläst något nytt i författarskapet? Nja. Det mesta känns igen från tidigare verk. Som alltid är det en liderlig, sensibel Hon och en oförstående, krävande Han; det är möten och avsked, och sex, mycket sex. Inte i explicit form, men antydd. Vidare är det notblad på golven, regn och doften av diverse kroppsvätskor på händerna. Det är samma typer, samma tematik och samma suggestiva, lite drömska prosa. Också här är det bara att kapitulera för den uppbrutna syntaxen och den flödande textmassan, annars riskar man att drunkna. Omtagningarna, det strama men ändå sensuella språket, utelämnandet av ord samt den knappa dialogen för tankarna till Marguerite Duras. Boken infriar så alla förväntningar man kan ha på Ericsdotter, en underfundig, inte alls särskilt svårläst meditation över en kvinnas känsloliv i det tjugoförsta århundradet.

Enligt en annan kronologi

Bildspråket och leken med metaforer är fascinerande, skriver Alexandra Borg om Åsa Ericsdotters nya roman Svårläst. Men emellanåt blir det för konstruerat.