Engagerande och färgstark roman

När man letar efter förklaringar till det uppsving i såväl popularitet bland läsare som erkännande från kritiker som deckargenren haft under senare år stöter man ofta på argumentet att denna typ av litteratur skapar möjligheter till att med kriminalhistorien som grund berätta om något annat; till exempel om olika samhällsproblem eller psykologiska förlopp. Doroteas sång — den förs­ta romanen av den spanska författaren Rosa Regàs som översatts till svenska — är inte någon deckare, men även här används ett brott som utgångspunkt för en historia där ­romanfigurernas mentala tillstånd står i centrum, samtidigt som vissa sociala frågor behandlas.Brottet i fråga är en smycke­stöld, och den som utsätts för det är Aurelia Fontana, en medelålders biologiprofessor från Madrid. Huvudmisstänkt blir omedelbart Adelita, hushål­lerska på den ärvda lantgård där Aurelia vistas under semest­rar och helger. Adelita är en säregen kvinna; ytterst småväxt, arbetsam och snabbtänkt, utrustad med ett utpräg­lat sinne för dramatik och en stor fabuleringsförmåga. Hennes familjs levnadsvanor tycks inte stämma överens med hennes historier om finansiellt armod, och när hon konfronteras med polisens och Aurelias misstankar erkänner hon sig snabbt skyldig.Byråkratiskt nätUtredningen tar dock flera oväntade vändningar och Aurelia upptäcker så småningom att hon sitter fast i ett byråkratiskt nät av närmast Kafka-­artat snitt. Och det verkar som om Adelitas tillvaro är mycket mer spännande och komplicerad än den tidigare synts vara.Det är kvinnornas bok: konflikterna, och samspelet, mellan Aurelia och Adelita driver handlingen framåt, och kontrasterna och likheterna mellan dem ger romanen dess nerv. Männen i historien — Adelitas sjuklige och tystlåtne make, Aurelias "särbo" Gerardo och den mystiske Jerónimo, som på ett ödesdigert sätt griper in i båda kvinnornas liv, framstår som skuggor i jämförelse.Sterilt och enformigtTemat med kvinnor från olika samhällsklasser vars liv korsas med dramatiska följder för­ ­tankarna till flera av Majgull Axelssons romaner. Här är det dock överklasskvinnan som för ordet, och det högborgerliga livet framstår som "normalt", om än sterilt och enformigt, medan underklassen står för det främmande, farliga och ­vilda.Det är dock svårt att uppfatta boken som en attack mot någon enskild grupp. Berättaren Aurelia framstår som alltför lynnig, känslostyrd och stundom okunnig för att man ska kunna tillskriva hennes åsikter någon som helst objektivitet. Och även omAdelita, naturligt nog, sällan skildras med någon överdriven sympati framgår till slut hennes utsatthet med stor tydlighet.Doroteas sång är skriven med långa, vindlande meningar som gör texten kompakt och lite tungläst, samtidigt som de på ett effektivt sätt ger läsaren en bild av Aurelias tilltagande hysteri. Den växlar snabbt mellan konkreta, färgstarka miljöbeskrivningar, självgranskande inre monolog och snabba, informativa dialoger. Det är ingen trevlig berättelse — den är stundom orimlig, bisarr och närmast frånstötande, men det är spännande och engagerande läsning.