Engagerad Åkerlund griper över för mycket

Att Uppsalaförfattaren Allan Åkerlund har ett genuint intresse för psykologiska spörsmål vet alla som följt hans författarskap. Pjäsen Kollektivet på Upsala stadsteater för en del år sedan skildrade narkomanvården från sådana utgångspunkter. Hans förra roman Mörksens gärningar tog sin avstamp i modern jagpsykologi. Inte bara i den allmänna människoteckningen utan snarare som berättelsens viktigaste tema, när den diskuterade sådant som har med splittring av jaget och dess klyvning att göra som en del av försvarsmekanismernaI den meningen kan romanen Landsvägsriddarens son sägas vara en utvidgning av författarskapets domäner. Den här gången handlar det om vad som emellanåt benämns multipel personlighetsstörning och alltså hör hemma inom vad som ibland också kallas identitetsproblematik.Religiösa förteckenAllan Åkerlund går dock några steg till när han använder ett sådant fundament för att sätta in människan i en föreställningsvärld med religiösa förtecken. Vid det här tillfället berättar han om en psykoterapeut och en av dennes patienter vilken infinner sig oanmäld och anonym på mottagningen. Från dessa besök vidgar författaren perspektivet till att omfatta ett vitt spektrum av frågor.Utan vidare handlar det om ett uppslag av det fruktbara slaget. Och det hade nog också kunnat utvecklas till någonting riktigt brännande och intressant, om det inte vore för att Allan Åkerlund har så svårt att begränsa sig. Hans romanidé tar fart och visar sig efter hand snubbla över sig själv genom att den griper över alldeles för mycket.Brett fältDär finns allt från de villkor som måste till för att en bra terapi skall komma till stånd. Men utöver detta grundkoncept rör sig romanen över det mesta från rent psykologiska fenomen som överföring och projektioner till allmänreligiösa myter, Gud, kristendomen, manligt och kvinnligt, förhållandet mellan förnuft och känsla, indisk mystik, teodicéproblemet och djävulens och ondskans plats i tillvaron.Det är inte helt enkelt att se vad som är viktigast i boken. Snarare finns här incitament till en hel romanserie. Man läser och tar till sig och känner understundom samma villrådighet och förvirring som utmärker huvudpersonen. Men onekligen av helt andra skäl.Stort engagemangÄndå är det en både påläst och starkt engagerad författare som för ordet i denna roman om självprövning och självrannsakan. Den utspelas under en sensommar, en höst och en vinter i klart utsagd Uppsalamiljö. Från början utvecklas mötena mellan terapeuten och hans patient i överensstämmelse med hur sådana psykoterapeutiska kontakter säkert kan gå till. Men efter ett tag tar det religiösa mönstret över. Och det är då svårigheterna hopar sig.Romanen är utformad i korta kapitel som dels skildrar de terapeutiska sessionerna dels utgör terapeutens anteckningar efteråt. Den jagberättare som fyller terapeutens roll är namnlös boken igenom. Patienten är också han anonym men kallas Yes. Efter hand visar sig detta namn dock vara en förkortning av Jesus.FörsoningsuppdragOch så tillvida finns där överensstämmelser mellan denne Yes och hans förebild i evangelierna som att det i bägge fallen är frågan om någon som har ett försoningsuppdrag och som utför goda gärningar. Men när boken sedan lägger till skiktsom har med såväl själavandring, de intrigbenägna och avundsjuka grekiska gudarna, telepati, en djävulsgestalt vid namn farbror Torsten som andra slags övernaturliga dimensioner att göra, blir det för läsaren inte helt lätt att följa med i turerna.Då önskar man att t ex det skakiga äktenskapet mellan terapeuten och dennes hustru Inga fått lite större utrymme. Eller den fråga som hela tiden finns någonstans i bakgrunden och som antyder en avbruten kontakt mellan terapeuten och hans son. Eller rentav sidomotivet med katten Tisse. För att inte tala om det spår i romanen som har en tydligt förnimbar puls och handlar om oförmågan att göra verklighet av de innersta drömmarna.Roliga formuleringarIbland är författaren dessutom riktigt rolig som när han anpassar bibelns formuleringar eller olika djuppsykologiska begrepp till modern teknik. Frågan om den mänskliga identiteten försvinner dock i ett romanuppslag som i och för sig är finurligt uttänkt. Men som rymmer näsan lika många bitar som det pussel terapeuten sitter böjd över på sin fritid.Att medan läsningen pågår få ihop dem till en fungerande enhet är under sådana villkor inte att tänka på.