Jane Austen (1775–1818) sägs vara världens enda författare som känns igen på bara förnamnet. I dag gäller hon som den engelska litteraturens största författarskap jämte Shakespeare. Ändå gjorde hon ingen succé under sin livstid. Debutromanen Förnuft och känsla skrevs i slutet av 1790-talet men utkom först 1811 efter lika många refuseringar som omarbetningar.
Emma skrevs mellan januari 1814 och mars 1815 och gavs ut 1815. Den var Austens fjärde utgivna roman och den sista som hon fick se i tryckt skick innan hon dog.
Upplagorna var i samtliga fall mycket små, kritikerna griniga och försäljningssiffrorna pinsamt låga, så att de resterande exemplaren makulerades kort efter hennes död.
Allt detta i en tid då den relativt nya romangenren ansågs vara ohälsosam för sina mest hängivna konsumenter – unga kvinnor i de borgerliga salongerna. (Just denna diskussion gör Austen med sin typiska tveeggade ironi till ledmotiv i den postumt utgivna Northanger Abbey.)
Att Emma översattes till svenska redan 1857 är därför värt att notera. Den första Jane Austen-vågen kom nämligen först i och med James Edward Austen Leighs biografi Memoir of Jane Austen år 1870. Ända in på 1900-talet kunde dock hennes romankonst reduceras till kort och gott ”Boy meets Girl – Girl gets Boy”, som författaren Sylvia Townsend Warner uttryckte det.
Och visst handlar även Emma om förälskelser, kurtis och äktenskap. Huvudpersonen Emma Woodhouse på godset Hartfield ”står överst på samhällsstegen”. För egen del tänker hon inte gifta sig eftersom hon inte vill lämna sin gamle far. Dessutom anser hon att förmögna ogifta kvinnor har allt det anseende som fattiga ungmör saknar. I stället vill hon gärna vara äktenskapsmäklerska. Detta först åt sin guvernant Miss Taylor, och senare – vilket får olyckliga konsekvenser för så gott som samtliga av romanens karaktärer – åt den föräldralösa Harriet Smith, en flicka utan vare sig hemgift eller börd.
Berättelsen om umgänget i Highbury med dess ständigt cirkulerande brev och rykten imponerar med sitt psykologiska djup och sin förtäckta ironi. Austen är mästare på indirekt karaktäristik och hon använder den för att visa att ingen bör dömas på basis av ett första intryck. Läsaren får själv inse att den gamle och gode mr Woodhouse egentligen är en självisk och dominant hypokondriker. Den sociale och hjärtlige mr Weston flyr gärna sitt ansvar. Den slipade och väluppfostrade Frank Churchill är i grunden svekfull och ytlig, medan den till synes torre och tråkige John Knightley har många ypperliga kvaliteter.
För Austen som levde en obemedlad och oglamorös ungmötillvaro i föräldrahemmet var fantasins spelrum begränsat till ”tre eller fyra familjer i en liten by”. Det fann hon själv fullt tillräckligt för att kunna skriva flera tjocka romaner om den mänskliga naturen.
Beskrivningen av mrs Goddards flickskola är en kritik av överklasskvinnors ytliga salongsbildning. Mr Eltons resonemangsparti ska i sin tur påminna om att inom den sysslolösa överklassen var kvinnor och män i lika mån beroende av att gifta sig till pengar för att klara sitt uppehälle.
Som vanligt hos Austen är Emma en subtilt genomförd utvecklingsroman. I början är hjältinnan en person som ”fick sin vilja fram lite väl ofta och gärna hade lite för höga tankar om sig själv”. Hon botas dock sakta från sin egenkärlek och från sina ambitioner att undervisa andra för deras eget bästa.
De olika kärleksbekymren i romanen är egentligen en narrativ fogmassa i historien om Emmas inre utveckling. Och är det en kärleksroman så är den påfallande osentimental; det är förnuftet som styr känslorna och parternas sociala position som styr de olika giftermålen. Heta passioner uteblir. Det äktenskap som en Austenroman obligatoriskt mynnar ut i är en belöning för de inblandades inre utveckling, eller – som litteraturvetaren Pat Rogers vill se det – ett slags socialt mogenhetsbevis. Men är inte Emmas historia samtidigt det välbekanta teacher-lover-motivet, fast i tidig 1800-talstappning?
Austens väg till berömmelse handlar om förändrad läsarsmak. Den andra och hittills bestående Jane Austen-vågen kom i samband med BBC:s succéfilmatisering av Stolthet och fördom 1995.
Enligt forskaren Claire Harman, författaren till Jane’s fame: How Jane Austen conquered the world (2009), har dock denna globala ”janeism” litet att göra med det Austen verkligen skrev. Hon finns överallt, från engelska lavendeltvålar till amerikanska artiklar om internationell terrorism, men har därmed reducerats till en handfull kända citat och till ett grafiskt tecken som behäftas med närmast valfria innebörder.
Ändå är Austen ingenting annat än sina romaner med deras enastående kombination av allvar och lättsam underhållning. Nyutgivningen av Emma är därför ett bra tillfälle att antingen stifta bekantskap med Austens berättarkonst eller att fräscha upp den. Läsaren kommer snart att upptäcka att romanens obstinata Emma Woodhouse är så oerhört mycket mer än sitt alter ego i Gwyneth Paltrows rolltolkning.