En yrkessoldats vittnesbörd

EN BY BOK. I gamla Folkskolans läsebok, liksom i Grimbergs Öden, fanns en bild, som föreställde en av svenskarnas viktigaste motståndare under 30-åriga kriget, nämligen riksgreven och fältherren Gottfried Heinrich von Pappenheim. Den bilden skrämde mig som gosse mer än mycket annat. Senare har jag förstått att texterna i dessa böcker bidrog till den känslan. Pappenheim hade vid 20 års ålder konverterat från protestantismen och ställt sig till kejsarens förfogande. Därför var han mer hatadav svenskarna, då och senare, än någon annan motståndare på slagfältet, även om de tvangs erkänna hans "yrkesskicklighet". Han kom att ingripa i slaget vid Lützen, sårades dödligt och avled en dag efter Gustav II Adolf.Dessa barnsliga uppfattningar av Pappenheim kom jag att erinra mig vid läsningen av En legoknekts dagbok från trettioåriga kriget, ty här förekommer han flera gånger. Från 1600-talets stora ofredsperiod i Europa finns åtskilliga samtida vittnesbörd bevarade, ögonvittnesskildringar och kommentarer. Men de har nedskrivits av de ledande aktörerna, furstar, fältherrar, diplomater eller ibland av iakttagande kyrkomän och lärde. Att den "vanlige" soldatens syn på händelserna dokumenterats för eftervärlden är mycket sällsynt.Den tyske historikern Jan Peters har emellertid i ett preussiskt arkiv hittat en handskrift i form av ett litet hemgjort häfte om ursprungligen tolv ark. Skribenten, som inte nämner sitt eget namn, har visat sig heta Peter Hagendorf. Någon "dagbok" i strikt mening är det inte, eftersom den inte förts dag för dag utan snarare år från år 1625—1649.Av denna anteckningsbok framgår tydligare än i kanske någon annan skrift att dessa legoknektar verkligen var yrkessoldater, som inte brydde sig om i vems tjänst de krigade. Hos "påven, turken eller satan, bara han betalar bra" skrev Snoils­kyen gång. Det stämmer i högsta grad också på Hagendorf. Jan Peters har uttryckt det på följande sätt: "Hans ideologilösa, pragmatiska världsuppfattning är det första som slår läsaren. Det gäller hans syn på religion, krig, moral och politik." För dessa soldater var fienden var helt enkelt svåridentifierbar. Denne kunde vara protestant en månad och kejserlig katolik nästa. Hagendorf själv stod exempelvis i Pappenheims sold en tid men hade också sin "svenska" period. Möjligen förde detta det "goda" med sig att legoknekten i regel inte hyste något hat mot fienden. Men det fanns undantag. Från hösten 1634, då skribenten var på svensk sida och drabbningen stod vid Nördlingen har han antecknat: "Spanjorerna nedgjorde allt. Med förlov sagt: oh, slusk, arsel, dumskalle, fähund."Man vet inte mycket om hans sociala ursprung; kanske var han av mjölnarsläkt. Han hade en ganska driven handstil och god iakttagelseförmåga då det gällde de trakter han tågade igenom, deras sevärdheter och naturbeskaffenhet. Under de många år han var i fält hann han med att besöka ett stort område, från den italienska staden Modena i söder till bygderna kring Stralsund i norr. Den bild av marscherna som en karta i boken återger ter sig vad avser Tysklands centrala delar som ett trassligt nystan.Ändå lyckades han bilda familj, två gånger, i ordentliga äktenskap. Som numera torde vara allmänt känt följde hustrurna ofta med i fält. Men det kunde gå illa. I olyckor och i sjukdomar utplånades hela hans första familj. Men han ingick nytt äktenskap och den gången lyckades det bättre. Det hind­rade inte att han ibland utnyttjade det byte som erövringarna gav, exempelvis, nämner han själv, "en söt liten flicka".De som led mest av kriget var ändå inte soldaterna. De visste vad de gav sig in på. Men bönderna, som försökte odla för att få sin utkomst och hålla hela befolkningen vid liv, hade det betydligt kärvare. Fienden plundrade, men det var knappast bättre när de egna soldaterna våldgästade. I en bild som här återges ur konstnären Jacques Callots kända etsningar om krigets olyckor visas hur bönder med liar och påkar ger sig på en grupp soldater.År 1648 ingicks äntligen westfaliska freden. På hösten befann sig Hagendorf i en liten stad och skriver att "borgarna höll glädjefest med anledning av freden, som vore det påsk eller pingst". Man kan anaen misstro mot firandet och man kan kanske förstå honom. Vad skulle han företa sig, nu när det inte var krig längre? Men, även om de stora fejderna hade avslutats, förekom det väl alltid strider någonstans; det är det enda man kan vara förvissad om i vår värld. Den 29 september 1649 slutar dagboken mitt i en mening. Varför vet vi inte och inte heller hur det gick för Hagendorf sedan.Den här dagboken är tidspräglad men nyttig att ta till sig också i våra dagar. Därtill skall läggas att dess budskap når oss genom de utomordentligt instruktiva och läsbara kommentarer, som Jan Peters och hans svenska medhjälpare har bestått oss med.