Skådespelaren Rikard Wolff blev "du och tjena" med hela det svenska folket i och med filmen Änglagård. I våras kom den avslutande filmen ? och nu också Wolffs självbiografi, Rikitikitavi (som syftar på det smeknamn som föräldrarna gav honom). Det är lite förvånande faktiskt, karln är ju inte särskilt gammal och biografier brukar vara en sorts livets slutsummering.
Kanske är det därför som inledningen om barndomen får så enormt mycket plats, allt för mycket. För även om Wolff redan som barn visar sig vara mycket säregen, enormt studiebegåvad men också neurotisk och sjuklig, så blir de dryga 200 sidorna rätt mastiga att ta sig genom innan Woolf kommer fram till det man verkligen vill läsa om: Rikard Wolffs teaterbana.
Teaterdebuten sker på ungdomsgården och blir en storslagen succé, vilket gör att han för första gången i livet känner sig omtyckt av jämnåriga. Kanske inte så konstigt att han blir bergtagen! Allt är från och med nu teater.
Och killar ska väl tilläggas. För det som legat där i bakhuvudet en tid blir med ens tydligt när Woolf en dag ser en snygg kille dra av sig tröjan och han konstaterar fullkomligt odramatiskt: "så är man homo då". Dessvärre blir inte Wolffs kärleksliv lika okomplicerat, präglat av osäkerhet, svartsjuka och misshandel.
Livsresan tar sin början som han själv uttrycker det: Wolff börjar på Skara scenskola som 20-åring, men det dröjer innan han tar sig in på Malmö scenskola. Dessemellan präglas livet av gratisjobb på småteatrar varvat med försörjningsjobb som lärarvikariat och postsortering. Och ny pojkvän förstås.
Praktiken tillbringas på den hett eftertraktade Unga Klara tillsammans med Björn Kjellman. Affären Danton, en föreställning som ska inviga den nya scenen på Kulturhuset blir Wolffs eldprov. Pjäsen får fantastiska recensioner och jag minns den fortfarande inte minst eftersom den var bland det första som jag såg, nyinflyttad till den stora staden, våren 1986.
Nu brakar karriären riktigt i gång. Wolff skriver om pjäserna som han medverkar i och om namnkunniga teatermänniskor. Men framför allt skriver han om sina helt unika rollgestaltningar av Piaf och Barbara, sångerskor som han beundrat i hela sitt liv, som han också översatt.
Ja, om allt det där jag som teaterintresserad har väntat på att få läsa om, få grotta ner mig i tillsammans med Wolff. Men även om Rikard Wolff serverar rätt rikligt med anekdoter och skvaller om andra skådespelare och teatermänniskor så skulle jag ändå ha önskat ett större mått av egna reflexioner och tankar kring pjäserna och skådespeleriet. Men än finns tid för ytterligare en självbiografi, som jag hoppas blir än mer hudnära.