Uppsalapoeten och skribenten Mohamed Omar försvann under några år från offentligheten sedan han kommit ut som extrem islamist. Förra året gjorde han avbön i skriften En opieätares bekännelser, och nu släpper han sin första diktsamling sedan 2008: Skymning öfver Upsala. Den sticker ut från hans tidigare verk, i både stil och tematik.
Dikterna tar avstamp i en verklighet, i ett akademiskt Uppsala, från att jaget var barn och växer upp med en afrikansk pappa som adopterat honom, till att året är 2012 och han själv är vuxen far. Diktjaget kallar sig Omar, är poet, bor i bland annat Gottsunda och har släppt en diktsamling vid namn Tregångare. De självbiografiska referenserna är alltså flera.
Jaget hoppar av skolan efter nian men söker sig ändå till akademiska och historietyngda miljöer. Han praktiserar på Carolina Rediviva i tonåren, letar efter ett historiskt schackbräde i Engelska parken och en underlig stencirkel i Gottsunda där Erik Gustaf Geijer ska ha vandrat.
Han gör sig även vän med de mest omöjliga och lärda herrar. Jacob Schneider är en amerikansk egyptolog som har en mumifierad katt i sitt hem och röker hasch till frukost. I deras avancerade samtal om tro går det en dag upp för jaget att han inte vet vilken religion han själv tillhör.
I ett ständigt irrande efter tro, akademisk lära och riktning i livet söker jaget upp dessa människor i utkanten av staden; teologer och professorer, som trots att de befunnit sig i stadens kunskapsnav ändå inte fått en rättmätig plats i samhället, de har i stället blivit ensamma och förvirrade av all kunskap som lever i deras kroppar. En bild av ett akademiskt Uppsala där bara en viss elit får plats träder således fram. Mohamed Omars outtömliga intresse för dessa bildade, originella människor i utkanten är ett sätt att höja upp deras status och livsgärning.
Ett antal gånger i boken dyker gestalter som liknar jaget upp, men som liksom han har svårt att komma nära andra människor och därför idoliserar dem. I dikten ”Herr Omars antikvariat” står jaget ute i snön på Öfre Slottsgatan och betraktar en man inne på ett antikvariat.
”Mannen där inne, han påminner om någon jag känner./ Jag kallar honom Herr Omar, för fezens skull, / och för sirligheten i hans sätt. (…) Jag lämnar skyltfönstret för att känna på porten. / Låst. / Det var väntat. / Ingen av mina nycklar passar. / Man behöver en kod för att komma in.”
Mohamed Omar förenar krass verklighet med symbolisk fantasivärld och det är dikternas främsta stilistiska behållning. Det skapar en tilltalande mysticism, vilket behövs, eftersom dikterna är prosaiska och något förutsägbara i sin helhet.
En del av berättelserna blir dessvärre onödigt torftiga i sin redogörande och närmast bildande ton. Jagets maniska undersökningar av en historisk detalj eller plats (såsom ett professorsporträtt på Carolina Rediviva eller stencirkeln i Gottsunda) överbelastas av flertalet kulturella referenser, vilket skapar en distans i läsupplevelsen.
Mohamed Omars tidigare diktsamlingar har kretsat kring den muslimska tron. Det känns på något vis naturligt att den här diktsamlingen, efter att Omar lämnat islamismen, speglar ett jag bakom trosuppfattningarna. Här får vi se en människa som alltid tycks ha varit en vilsen sökare och som har knackat på hos lärda auktoriteter för att kunna närma sig en egen identitet. Det kan tyckas både sorgligt och modigt. I detta sköra tillstånd mitt emellan ligger ändå diktsamlingens största styrka.