Klippdassar dyker sällan upp i text; de få gånger det händer lär nog alla som har läst Tove Jansson skina upp i ett igenkännande leende. Det är inget fantasidjur, klippdassen är en gnagare som hör hemma i Mellanöstern och Afrika. När de feniciska sjöfararna började kolonisera Medelhavet på 800-talet f. Kr. stötte de längst bort i väster på ett djur de inte hade något ord för – harar eller kaniner. Det närmaste de kunde jämföra dem med var klippdassar, och därför kallade de det nya landet Klippdasskusten, på feniciska ’I-saphan. Låter det bekant? På latin blev det Hispania, vårt Spanien.
Ola Wikander är fenomenal på att berätta den sortens etymologiska just så-historier, där något välkänt kopplas ihop med något uråldrigt, så att man som läsare förstår hur tätt sammanvävda de utdöda och de levande språken ibland kan vara. Orden och evigheten, hans tredje populärvetenskapliga bok om språk, är en samling texter varav de flesta tidigare publicerats i olika tidskrifter.
(Det sägs att man ska akta sig för att kolla en bra story. När jag kollar storyn om klippdassarna – jag kunde inte motstå en anledning att bläddra i ordböcker – ser den rätt tveksam ut. Idén att Spanien fått sitt namn från det feniciska ordet för klippdass verkar komma från den franske hebraisten Samuel Bocharts ”Geographia sacra”, 1651. Även om Bochart hörde till sin tids främsta – den kunskapstörstande drottning Kristina bjöd honom för övrigt till Stockholm – har språkvetenskapen gått vidare sedan dess, och numer antas ordet ”Hispania” ha keltiskt ursprung. En annan av Wikanders intressanta etymologier, att engelskans ”abyss” kan härledas ända tillbaka till det femtusenåriga sumeriska ordet ”abzu”, hittar jag heller inga belägg för. Enligt Oxford English Dictionary kommer det från grekiskans ”a-bussos”, bottenlös.)
Det är förledande lätt att tänka sig ord som små föremål, gruskorn, mynt eller legobitar, men att ta tag i ett ord påminner snarare om att ta tag i en tråd som sträcker sig bakåt in i den stora väven av mänsklig historia och långsamt skiftande betydelser. Drar man i en av trådarna skrynklar sig väven, och ett par tusen års språkhistoria veckar ihop sig med fascinerande lätthet. Guden Baal kallades Ba’al zevûl, ”fursten Baal”. På hebreiska låg det nära till hands att göra ordvitsen Ba’al zevûv, ”flugornas Baal” eller ”flugornas herre”, vilket senare blev djävulsnamnet Beelzebub och titeln på William Goldings bok.
Bakom Wikanders anekdoter om dataspelsjargong och hebreiska tempusformer finns ett ärende som framträder allt tydligare ju längre jag läser. Han vill visa att det ålderdomliga och det exotiska i själva verket inte är så främmande: det finns inflätat i vardagens kulturella väv. Därför är studiet av döda språk och försvunna kulturer är inte någon dammig, otidsenlig sysselsättning som vi lika gärna kunde avskaffa. Språkkunskaper, och humaniora överhuvudtaget, är kunskapen om den väv av betydelser och historiska sammanhang som vi lever i.
Wikander gör sitt bästa för att övertyga läsaren om att populärkulturen, och diverse subkulturer, har fått upp intresset för döda språk. Fraser på latin och sanskrit används som stämningsskapande element i filmer, dataspel och gothmusik – samtidigt som Lunds universitet var på väg att lägga ner latinet (undervisningen räddades av en donation).
Det är ju något konstigt med språkkunskaper. Överallt, vare sig man står i baren på en entusiastpub för belgiska ölsorter, motivlackar hot rods eller jagar älg, anses kunskap och erfarenhet som något värdefullt. Auktoriteter är vi fortfarande alltför förtjusta i, på alla områden utom ett. Språk är det stora undantaget. Den som kan något om språk, inte minst sitt eget, ska skämmas. Ingen tar illa upp om du som tränare säger att man först måste lära sig knyta skorna innan man kan spela fotboll, men säger du att den som vill skriva måste lära sig kommatera förvandlas du till den onde latinläraren i Bergmans ”Hets”. Enda sättet att göra språkkunskaper acceptabla är att driva med dem och kalla sig själv ”grammar nazi”. Vad är det om inte att be om ursäkt för sina kunskaper?
Wikander ber inte om ursäkt. Han betraktar grammatiska egendomligheter som underhållning, han gläds åt oväntade samband mellan språk, och därför blir han också underhållande att lyssna till. Som språkintresserad läsare är det just den här sortens underhållning jag vill ha. Det blir bara mer underhållande ju djupare han går, och jag skulle gärna se att han gick ännu djupare i nästa bok.