Tony Samuelsson är en av de modigaste författarna vi har. I över fem års tid har han ägnat sig åt att tänka bort det moderna samhället, från Tage Erlander och LO, till den generella välfärden och allmänna tjänstepensionen. Det rör sig om kontrafaktisk historia, men inte vilken kontrafaktisk historia som helst. I böckerna ”Jag var en arier. En nordisk fantasi” som kom 2009 och den nyligen utkomna ”Kafkapaviljongen” sparkar Samuelsson undan sockeln för hela det svenska folkhemmet och bygger ett helt annat Sverige. Ett nazifierat land och en avkrok i Germania.
I ”Kafkapaviljongen” är vi återigen i det svenska 70-talet där Albert Speer är führer. Där ingen har en aning om vad ”social ingenjörskonst” är men vet precis vad ”biologisk ingenjörskonst” är. Och där en blågul vasakärve pryder var mans rockslag. Här får vi lära känna författaren Sigge Eriksson. En antinazist som omvändes under bilan för att sedan bli en hyllad skräckförfattare. I bokens första scener sitter han på sin herrgård och tänker tillbaka; på gatuvåldet i början av 40-talet, på interneringen i Kafkapaviljongen under det senare 40-talet (vad denna internering går ut på är ett av spänningsmomenten i romanen). Han tänker att det kanske är dags att skriva ner sin historia nu. Luften har trots allt blivit lättare att andas.
I ”Kafkapaviljongen” är vi tillbaka i samma (medvetet) platta estetik som i ”Jag var en arier”. Här är alla flickor ”veteblonda”, alla män har ”skarpskuren” profil och i så gott som varje scen knarrar det av stärkt bomull. Det är ett slags ren, ”arisk estetik” som visar att Samuelssons gestaltning är konsekvent ner till minsta kommatecken. En sak som tyvärr inte funkar så bra är dock själva gestaltningen. Eftersom boken till stor del är bakåtblickande och innehåller mycket information blir många kapitel rent återberättande. Det gör att den saknar den förtätade, närmast noir-aktiga stämningen som präglade ”Jag var en arier”. Dessutom var föregångaren mera skruvad. Där spelade till exempel Hitlers hjärna – som hållits vid liv långt efter kroppens död – en roll. Den sände ut obskyra tankar som en hel forskarkår satt och försökte avkoda. I ”Kafkapaviljongen” finns inga sådana roliga inslag. Den är gravallvarlig rakt igenom.
Men samtidigt som ”Kafakapaviljongen” på många sätt är sämre gestaltad än föregångaren så är den också en större berättelse och ett mäktigare arbete. Här lyckas Samuelsson verkligen beskriva hur en diktatur blir till. Som i bokens mest drabbande scen, när Sigge går förbi det första bokbålet i Sverige. Sigge stannar till utanför biblioteket där högar av ”bålböcker” släpats ut, han stirrar in i lågorna och känner – lättnad. ”Det var inte värre än så här, världen gick inte under”. I bakgrunden pinglar en spårvagn medan luften fylls av svavel. Så gestaltar Samuelsson hur en diktatur aldrig uppstår hux flux. Hur den alltid ligger och glöder först, i form av en auktoritär tidsanda. Hela poängen med scenen är ju att Sigge, utan att ha sett det själv, har vant sig vid de små rökpuffarna och därför inte blir skärrad när den stora elden bryter ut.
Det är också här som ”Kafkapaviljongen” blir en verkligt viktig bok. Jag inser när jag slår igen den att jag har läst en exakt beskrivning av hur en demokrati smulas sönder. Hur det farligaste inte är bokbålen utan när man börjar kalla fascister för ”invandringskritiska”. Den gradvisa förskjutningen av toleransen. ”Kafkapaviljongen” är kanske inte en bok som det blixtrar om (till skillnad från ”Jag var en arier”), men läst tillsammans med föregångaren framträder den som en del i ett djupt oroande tidsdokument och en av de få romaner idag med historisk djupverkan. Den skickar en tydlig varning till vår samtid.