”Jag vill betrakta världen utifrån ett mentalsjukhus” är titelrubriken på Dagens Nyheters intervju med Sara Stridsberg apropå hennes nya roman ”Beckomberga. Ode till min familj” (DN 30.8.14). Formuleringen sätter fingret på det inverterade perspektiv som jag gång på gång tycker mig se i hennes berättelse.
I Stridsbergs skildring är Beckomberga i högsta grad ett ”utanför” – en egen värld utanför världen. Den är lika med en både fysisk och symbolisk uteslutning ur det kollektiva livet. Det var inte en slump att mentalsjukhus förut ofta uppfördes utanför stadskärnan, ute i ett öde landskap där naturen kunde antas ha en helande verkan, men där de som drabbats av sjukdom var tänkta att vårdas utanför stadens kollektiva liv. Det av arkitekten Carl E. Westman ritade Beckomberga färdigställdes 1932 på en av staten för ändamålet inköpt mark som bestod av skog och åkrar. Stockholms expansion gick dock fort: sjukhusets närmaste grannar, Norra Ängby och Bromma flygfält, tillkom bara några år senare.
Stridsbergs Beckomberga är emellertid lika mycket ett ”innanför”. Den är ett mikrokosmos av relationer och känslor, av personalens makt och de intagnas vanmakt. Den är både ett pansar och ett tillfälligt skydd för den som varken orkar med livets krav eller de avgrundsdjupa stupen i sitt inre. För patienterna Jim, Sabina, Olof och Paul är friheten att lämna sjukhuset mer skrämmande än tvånget att stanna kvar. Den intellektuella Sabina kan liksom Jim ibland göra ansatser till att rymma från sjukhusparken, men för henne liksom för Beckombergas ”siste patient” Olof blir friheten lika med döden.
I förgrunden för Stridsbergs berättelse finns Jim, intagen på Beckomberga någon gång på åttiotalet. Han är en självmordsbenägen missbrukare vars till synes ordnade tillvaro – familj, arbete, bostad – har slagits sönder av hans depression och alkoholberoende. Hans mors självmord har präglat hela hans liv. Hustrun Lone och dottern Jackie har han egentligen övergivit för länge sedan. På Beckomberga blir han kär i Sabina och går i terapi hos den märklige läkaren Edvard Winterson. Edvard tar ofta med Jim och några av de andra patienterna på nattliga utflykter till sin våning vid Lill-Jans plan där timmarna av frihet ägnas åt drinkar, stora sällskap och kvinnor. I övrigt delar Edvard Jims känslor för Sabina. Här är de flesta gränser flytande, också den mellan ”frisk” och ”sjuk” liksom den mellan läkarens professionella respektive privata jag.
Men ”Beckomberga” är inte Jims berättelse, utan Jackies. Hon är både romanens huvudperson och berättarjag med överblick över handlingens olika skeden. Den introverta tonåringen i solkiga kläder och en märklig dyr päls från en secondhandbutik kommer och går på Beckombergas Stora Mans och Stora Kvinns lite som hon vill. De gränser mellan här och borta respektive då och nu som för Jim är så fasta att de hindrar honom från att leva ett vuxenliv är för Jackies del som ritade med fingret i luften. I gengäld har hon, liksom Lo i ”Darling River”, ingen barndom. Hon är både utsatt och oerhört stark när hon rör sig fram och tillbaka mellan de två världarna, Beckombergas och sin egen, och när hon i årtionden efter Jims utskrivning uthärdar hans svek och hans ständiga dödslängtan. Modern Lone är lika frånvarande i hennes liv fast av helt andra skäl: i sina resor flyr hon det liv som Jim och Beckomberga är en del av.
Som vanligt känns Stridsberg sätt att berätta om skeenden mer som en betraktelse över tillstånd. Liksom ”Happy Sally” som ”Drömfakulteten” och ”Darling River” är ”Beckomberga” uppbyggd av en samling korta och icke kronologiska avsnitt. De får mig att tänka på att det finns något på förhand sönderrivet och hemlöst i Stridsbergs sätt att skildra tiden. Men medan ”Beckomberga” framskrider tänker jag att sådant kan ju livet vara: fragmentariskt, ibland utan en inre logik, ofärdigt, ömsom sönderrivet och ömsom läkt på nytt.
Replikerna blir ibland överarbetat poetiska. Romanens olika gestalter liknar varandra i sitt djupsinniga sätt att tala. Det är lätt att tolka ”Beckomberga” som en melankolisk betraktelse över vålnader ur sjukhusets historia. Men verklighetens Beckomberga som en samhällets dröm om att göra gott var precis som dagens psykiatri också politik. Diskussionerna om samhällets syn på psykiskt sjuka efter Anna Odells konstprojekt och skandalen kring Säters Margit Norell, ”kvinnan bakom Sture Bergwall”, visar tydligt att den psykiatriska vården är en konstruktion under ständig omarbetning. Det gör ”Beckomberga” till en roman som ställer frågor till både vår egen tid och framtiden.