En värdig nekrolog över Kursk

Den 12 augusti 2000, klockan halv åtta på morgonen, exploderade den ryska ubåten Kursk under en pågående militärövning i Barents hav. Ett väldigt hål slets upp i skrovet på styrbordssidan när en torped, som just avfyrats, exploderade innan den hann skjutas ut ur torpedtuben. Den manöverodugliga ubåten sjönk snabbt till botten på drygt 100 meters djup. Förutom den ordinarie besättningen på 107 sjömän fanns enligt uppgift en handfull höga militärer — sammanlagt 118 personer — ombord. Ingen av de 23 man som överlevde explosionen kunde räddas på grund av den ryska marinens urusla räddningsutrustning.Minst fyra spionerande Natofartyg, och seismografer bl a i Sverige, kunde registrera två kraftiga detonationer med 135 sekunders mellanrum. Den exploderande raketmotorn förorsakade en våldsam brand som antände hela det övriga torpedförrådet. Den andra explosionen motsvarade, enligt uppgift, 2,5 ton trotyl.Hemliga torpedtester?De ryska myndigheterna uppgav att Kursk kolliderat med en brittisk ubåt. Dock finns inga registrerade ljud från en kollision på Natosidans hydroakustiska inspelningar. Vissa västliga underrättelseorgan drog snabbt slutsatsen att ryssarna testat den nya "superkaviterande" experimenttorpeden "VA-111 Shkvall", men att det uppstått något fel på utskjutningsanordningen.Med superkavitation menas att torpeden far fram genom vattnet i en gasbubbla som bildas vid höga hastigheter om torpedens noskon har den rätta formen. Gasbubblan fungerar helt enkelt som ett glidmedel som kraftigt reducerar friktionen i vattnet.Hastigheten på en vanlig propellerdriven torped är ungefär 70 km i timmen. Den superkaviterande Shkvall, som funnits på de sovjetiska torpedkonstruktörernas ritbord sedan 1970-talet, kan komma upp i hastigheter på mellan 350 och 500 km/timme. År 2000, när Kursk gick under, hade Natosidan inget försvar mot den hemliga experimenttorped som, enligt uppgift, kunde avlossas på fjorton kilometers avstånd från ett havsdjup på upp till fyrahundra meter. Det hemliga testprogrammet kan, om uppgifterna är korrekta,förklara de ryska myndigheternas ovilja att acceptera Norges och flera andra Natoländers erbjudanden om att snabbt bistå den instängda ubåtsbesättningen.Om katastrofen i Barents hav handlar romanen Farväl min Kursk som publicerats i dagarna. Författaren Vera Efron, som växte upp i den sibiriska staden Novokuznetsk, har bott i Sverige sedan 80-talet. Hennes föregående bok, Aktiebolaget Rysk roulette som gavs ut 2003, är ett debattinlägg om den stelbenta svenska byråkratin och småföretagandets tuffa villkor i landet.Känslor och stämningarEtt antal människor ombord på Kursk, och deras nära anförvanter, är romanens huvudpersoner. Läsaren får också möta en villrådig amiral för Ishavsflottan, som inte vet hur han ska hantera den katastrofala situationen, och den påstridiga journalisten Natasja från en nyhetshungrig Moskvatidning. Bland dramats huvudpersoner finns också den cyniske presidenten Putin som gärna offrar de nödställdas liv om han på det sättet kan hösta in en och annan politisk poäng.Vera Efron förmår fånga känslor och stämningar. Det händelseförlopp hon skildrar förefaller rimligt. Farväl min Kursk känns som en värdig nek­rolog över alla de 118 som dog i katastrofen.