Det riktigt stora i en människas liv skildras bäst i det lilla. Lågmälda berättelser fulla med triviala vardagsdetaljer, de materiella tingens irriterande tröghet, våra ritualer kring liv och död och förälskelse och sex och hat och skilsmässor, och så tiden som segar sig framåt och alla de små icke-händelser som fyller den. Men vardagsrealism är en svår konst; det triviala är till för att kunna ge skärpa åt det stora.
I Den onödige mannen renodlar Erik Helmerson samma lågmälda berättarstil som tidigare i Blixthalka. Dialogerna är smärtsamt realistiska. De små vardagsdetaljerna ger en känsla av stark närvaro. Berättelsen om journalisten Peter Håkansson är historien om en medelålders man ur medelklassen vars liv tycks ha gått i stå och han tycker sig ha blivit överflödig. På arbetsplatsen har han reducerats till en före detta lovande skribent. Hans tolvåriga dotter Sofie negligerar honom och hans äktenskap verkar ha frusit till en samling lagrade oförrätter, bortvända ryggar, mekaniskt upprepade repliker och futtiga små vendettor.
När dottern utsätts för ett övergrepp under ett besök i simhallen står Peter plötsligt öga mot öga med både vardagsondskan och sin egen förlamande rädsla. Men när han och familjen även hotas av fotbollshuliganer är måttet rågat. Den i sitt tycke misslyckade mannen inser att han aldrig blir hel och fri om han inte vågar stå emot våldet. Budskapet för tankarna till Solzjenitzyns ”om man alltid är försiktig, kan man då förbli en människa?”
Det här är dock ingen enkel historia om hjältar och skurkar. Även Peter visar sig kunna ofreda kvinnor och hota barn, och på så vis aningslöst upprätthålla vardagsvåldets subtila mekanismer som han själv bekämpar. I honom finns något av Tom Sanders i Skamgrepp, den vite medelåldersmannen som tycker sig vara utsatt för en kollektiv skuldbeläggning. Trots sin tilltro till lagens väktare tycks han ligga bara ett steg från en Dirty Harry, eller den ’onödige mannen’ Bill Foster i Falling Down. När våldet eskalerar måste han till varje pris se till att ondskan får sitt straff, om han så för den skull försätter både hustrun och dottern i fara.
Det är en fängslande historia, om än välbekant. Om manlighet och idrottsrelaterat våld (som känns igen från Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil). Om de män som hotar, ofredar och slår, och om dem som inte bryr sig. Om det segregerade Sverige och om den ingrodda vardagsrasism som oberoende av hudfärg, klass eller ålder av minsta anledning kan blossa upp i våld. Om trettonåriga pojkar vilkas enda vokabulär verkar vara ”hora” och ”fitta” och om hårt sminkade tolvåriga flickor som lärt sig att förtränga övergrepp och att skryta med sina sexuella erfarenheter. Om den allmänna inflation i begreppet ”kränkning” som har lett till att en del vuxna rentav är rädda för att sätta gränser och ha förväntningar på egna och andras tonåringar. Om medelklassens till synes välmående villafasader som döljer borttynande äktenskap och haltande jämställdhet. Till slut blir det så många aha-upplevelser att jag börjar undra om Helmerson helt enkelt kompilerat alla de bilder som känns igen från nyhetssidor, debattprogram och psykologernas rådgivningsspalter. Ändå blir slutprodukten märkligt fri från klyschor. Det märks inte minst i de briljanta dialogerna, som den i uppgörelsescenen mellan Peter och Ylva, och i Peters samtal med vännen Carl. Det är inte bara Peter som inte förmår lyssna på Ylva och vara en lika närvarande förälder som hon. Också hon har förmågan att frysa ut och förminska honom och hon låter den tilltagande kylan dem emellan gå ut över Sofie. I motsats till Peter ser konsulten Carl sig själv som en lyckad, smart och högst behövd man. Hans tro på att kunna ”eliminera” allt som står i vägen för ens personliga mål känns som en subtil satir över dagens coachindustri.
Helmerson väljer att ge romanen ett öppet slut. Liksom hos katten från Cheshire, vars vassa grin dröjde sig kvar långt efter att han själv bleknat bort, finns en mörk stämning och en känsla av vilsenhet och fara kvar efter slutscenen.