En välkommen äreräddning
Monica Lauritzen kräver resning i målet mot en på sin tid lika omstridd som populär romanförfattare, Emelie Flygare-Carlén, skriver Staffan Bergsten.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det finns flera goda skäl. Ett är att kasta ljus över historiskt betingade normer och strukturer som på sin tid tedde sig evigt giltiga, ett annat att lyfta fram litterära verk vars bestående värde skymts av ett snedvridet perspektiv och ett tredje att ge energi åt dagens jämlikhetssträvanden. Alla dessa syften förenas i en nyutkommen bok med titeln En kvinnas röst: Emilie Flygare-Carléns liv och dikt. Författaren Monica Lauritzen kräver resning i målet mot en på sin tid - mitten av 1800-talet - lika omstridd som populär romanförfattare. Ledande litteraturhistoriker har varit i stort sett eniga i sitt förklenande av "fru Flygare-Carlén" och hennes i deras tycke massproducerade verk. Värst var gamle Henrik Schück som fann henne "platt, svulstig, pratsjuk, uttänjd och osammanhängande i en alldeles otrolig grad". I den handbok som idag allmänt används i den högre undervisningen ägnar Ingemar Algulin henne en halv sida mot hela sex om Fredrika Bremer. Han tillerkänner henne dock "en medryckande episk dynamik" fastän hon inte tillhör "den stora men väl den levande litteraturen".
Monica Lauritzen har all anledning att ta fallet Flygare-Carlén under omprövning och hennes akademiska utgångspunkter är gynnsamma för ett sådant företag: docent i engelskspråkig litteratur (fast hennes yrkesmässiga insatser förlagts till Sveriges Radios kulturprogram). I England finns det en lång tradition både av goda kvinnliga romanförfattare och av läsbara biografier av liv-och-dikttyp.
Lauritzen skriver väl, även om hon ibland smittas av föremålets tendens till mångordighet och upprepningar. De 564 stora sidorna kunde komprimerats, men å andra sidan finns det visst fog för utrymmeskrävande utförlighet, i första hand för romanernas del men även för litteratur om deras författare. Omkring tusen sidor är inget ovanligt i Flygare-Carléns fall, vilket brukar tillskrivas marknadsekonomiska orsaker. På den tiden betalade förläggarna engångshonorar baserade på antalet tryckark: ju fler sidor desto bättre betalt. Upphovsrätt och författarroyalty är senare uppfinningar.
Men Lauritzen framhåller också en annan sida av saken: "Då som nu var det säkert också lockande för många läsare att vistas länge i en påhittad värld där inslagen av spänning och önskedröm är tydligt förankrade i en påtaglig verklighet." Det är samma behov som idag även fylls av långa TV-serier, vilka inte sällan är baserade på tjocka 1800-talsromaner. Dagdrömmeri och flykt till en vardagsvärld parallell med läsarens egen utgjorde då som nu en stark drivkraft hos romanläsarna. Därtill kommer - som Lauritzen utförligt redovisar - den socialt fostrande funktionen. Inte minst kvinnliga läsare lärde sig hur det går till i olika samhällskretsar och vilka etiska regler som råder. Det gäller i synnerhet Flygare-Carléns tidiga böcker. Samtidigt bröt hon ny litterär mark med sitt mest kända verk, Rosen på Tistelön (1842). Som den kanske första provinsialisten i vår litteratur introducerade hon där en ny geografisk miljö, det bohusländska kustbandet, och ger fiskar- och sjöfartsfolkets hårda villkor extra dramatik genom en spännande intrig med smuggling och mord.
I Rosen på Tistelön liksom i den lika berömda Ett köpmanshus i skärgården bygger Flygare-Carlén på minnen från sin uppväxt i Strömstad fördjupade genom sjöfartstekniska och handelsekonomiska kunskaper hon målmedvetet förvärvade. Hon var över huvud taget en ekonomiskt medveten person och endast oförutsebara bankkonkurser hindrade henne från att dö förmögen. Den hjälp i sakfrågor som hon under skrivandets gång inhämtade från manliga släktingar har föranlett flera forskare att avfärda henne som ett författarbolag à la Dumas. Lauritzen korrigerar dem med skärpa.
Större delen av sitt liv tillbringade Flygare-Carlén i Stockholm dit hon anlände 1839, 32 år gammal och änka med en älskad son från det första äktenskapet och en "mellanäktenskaplig" dotter som hon inte kändes vid utan lämnade till fosterföräldrar. Två år senare gifte hon sig för andra gången med den betydligt yngre juristen och litteratören Johan Gabriel Carlén, och deras hem blev snart en medelpunkt i huvudstadens litterära liv. Särskilt läsvärd är Lauritzen i sin levande och detaljrika skildring av den tidens Stockholm, dess befolkning, sociala grupperingar och litterära kotterier. August Blanche, den finländske litteratören Snellman (som förgäves friade till änkan Flygare), poeten och prästen Gustaf Henrik Mellin, romanförfattaren Carl Fredrik Ridderstad och Carl Jonas Love Almqvist hörde till de gäster och vänner som gick ut och in i huset vid Humlegården.
Trots det stora omfånget saknar man ändå en del i Lauritzens framställning. Alla de viktigare verken refereras och diskuteras innehållsmässigt men berättarteknisk och stilistisk analys är eftersatt. Man skulle också gärna sett en mer inträngande diskussion av Flygare-Carléns personlighet och utvecklingsgång som kvinna. Sorger och förluster av nära anhöriga tyngde henne alltmer med åren, men kanske dolde sig andra psykiska problem bakom. Mycket tyder på en uttalat erotisk läggning om vilken man inte får veta mycket. Men kanske är det bristande källmaterial som utgör förklaringen.
Allt som allt har Monica Lauritzen skrivit en rik och engagerande levnadsteckning som passande nog utkommer till tvåhundraårsminnet av Emilie Flygare-Carléns födelse.
Monica Lauritzen
En kvinnas röst. Emilie Flygare-Carléns liv och dikt
(Albert Bonniers förlag)
En kvinnas röst. Emilie Flygare-Carléns liv och dikt
(Albert Bonniers förlag)