Man kan lätt få för sig att Simon Fruelunds lilla roman Borgerligt tusmørke har något apokalyptiskt över sig. Den utspelar sig i en fiktiv förort till Köpenhamn, på en gata som heter Dantes Allé. Det för givetvis tankarna till medeltidsskaldens resa ner till helvetet. Att boken dessutom fått den på svenska betydligt mera oroande titeln Borgerlig skymning gör att man som läsare stålsätter sig för en undergångsvision i TS Eliots eller Karl Marx anda.
Men Borgerlig skymning är knappast någon apokalyptisk roman. Snarare ska titeln läsas i sin sjöfartstekniska betydelse. Borgerlig skymning är nämligen en beteckning för ett speciellt sorts ljus då solen står sex grader under horisonten. Ett lite rödlätt dunkel då man fortfarande kan läsa tidningen i trädgården. Och att den utspelar sig på Dantes Allé måste förstås i relation till att parallellgatan fått namn efter den betydligt mildare Balzac. För övrigt den författare som slog upp det lilla titthål i hemmen som Fruelund kikar in i.
Samtidigt kan man inte helt bortse från den metaforiska skymningen. Att Fruelund beskriver ett söndervittrande danskt folkhem står klart från första sidan. I små textstycken, döpta efter husnumren på gatan, skrapar Fruelund fram ett samhälle, satt under ovillkorlig globalisering. Här trängs indier och bögar, gudstroende och Danskt Folkeparti-anhängare. Alla utkarvade med en underfundig, lakonisk stil. Så här skriver han tillexempel om en flygvärdinna:
Hon har en relation med en gift man.
Hans säd smakar lite lök och han är allergisk mot katter.
Han har uppfunnit ett piller mot diarré som heter Propiden.
Grannens katt älskar räkor.
Borgerlig skymning är en experimentell roman som man mycket väl skulle kunna kalla ”sprawlad” eller utan centrum. Men inte alls på det här kalla, förspråkligade sättet som mycket poesi är i dag – där textsjoken står som tomma kontorslandskap i en övergiven stad. Snarare handlar det om att romanen lunkar på utan att riktigt stanna till någonstans. Här finns ingen huvudperson (även om en socialdemokrat och en präst återkommer titt som tätt) och inget fokus. Det gör att romanen emellanåt blir lite enformig, lite för utsträckt och som läsare har jag svårt att förstå vad det är Fruelund vill att jag ska få syn på. Men så kommer slutspurten, en passage där gatans historia snabbspolas från stenåldern fram till nu, och boken öppnar sig som en triptyk. I ett stycke reses en galge vid backkrönet, i nästa trampar en fotriktig sko i leran nedanför.
Tre av gårdarna styckas upp till
villatomter.
Hus skjuter upp ur åkrarna ned mot mossen.
Jag tror att det handlar om att zooma ut oss själva och visa hur vi egentligen lever i en liten svanspets av historien. Hur vårt sätt att leva avskilda från varandra, i radhus och hyreshus; i familjer och avgränsade identiteter bara är en kort liten fas av evigheten. På så sätt lyckas Fruelund skapa ett slags vervremdungseffekt som är mycket elegant. Han visar hur våra liv bara är ett kortvarigt, särskild sorts ljussken under årtusenden av samhällsomvandling.
Borgerlig skymning publicerades 2006 i Danmark och hamnade märkligt nog på bästsäljarlistan. Att den skulle göra det i Sverige har jag svårt att föreställa mig. Den har varken den stora kvaliteten eller underhållningsvärdet. Samtidigt är den ett trevligt litet strövtåg i en arkipelag av människoöden. Och läser man riktigt noga kan man emellanåt se hur den glittrar i dunklet.