”Jag vill veta allt om denna människas liv!” Så tänker man om vissa författare, om andra inte. Vad som sällar individer till den ena eller andra gruppen har jag ännu inte klurat ut, men av Joyce Carol Oates personliga liv har jag alltid varit förvånansvärt ointresserad. Hennes romaner och essäer har varit viktiga för mig av och till sedan gymnasiet, men personen Joyce Carol Oates? Nja.
Så bekräftade också läsningen av ”Änkans bok”, memoarerna hon skrev efter att maken Raymond Smith gått bort, detta ointresse; i boken fanns både vackra och smärtsamma skildringar av sorg, men författarrösten – den JCO som kommer till läsaren i fiktionen – var märkligt frånvarande. Det var någon annan som skrev ”Änkans bok”, och denna ”annan” var helt enkelt inte lika bra som författaren Oates.
Enligt denna logik borde ”Det förlorade landskapet. En författares uppväxt”, en ny memoarbok ur Oates hand, lämna mig lika sval. Det gör den inte. ”Det förlorade landskapet” skiljer sig radikalt från ”Änkans bok”, och inte bara på det sätt som en uppväxtskildring skiljer sig från en sorgeskildring: den här boken är så uppenbart skriven av författaren Joyce Carol Oates.
Med det menar jag inte att hon fiktionaliserar (fast det gör hon också, begreppen reds ut i efterordet), utan att hon återfinner sin ton, sin röst. Hon skriver sina memoarer som skönlitterär författare. Det har inget med att innehållet skulle vara påhittat, men allt med gestaltningen, att göra. Det spelar ingen roll hur många gånger Oates återkommer till faktumet att minnet alltid är bedrägligt och fragmentiserat till sin natur, jag fortsätter ändå att tro på att berättelsen bär och går ihop – trots att jag vet att den ofrånkomligen är både förvanskad och selektiv. I den meningen, i trovärdigheten i utförandet, påminner ”Det förlorade landskapet” en del om PO Enquists ”Ett annat liv”.
Men om sanningen om personen gäckade mig med Enquists bok, är den fortfarande mig nästintill likgiltig i läsningen av ”Det förlorade landskapet”. Joyce Carol Oates lyfter istället sina personliga minnen – de som liksom de egna drömmarna sällan är så intressanta för nån annan än själv, eller dem som står en nära – till en utkiksplats från vilken vi alla kan betrakta våra liv. Hennes eget råkar bara vara exemplet för dagen.
Landskapet, det som hör barndomen till, ska givetvis förstås som både det yttre och inre. Att få någon på andra sidan Atlanten intresserad för stenarna där barn man lekt är en grannlaga uppgift, men Oates löser det genom att föra in återkommande referenser till Edward Hoppers tavlor. Kanske är jag, som är förtjust i Hopper, extra mottaglig för just det greppet, men det gör skildringen väldigt visuell. Jag får en känsla för omgivningarna ganska omgående, och bryr mig inte ett dugg om att det alldeles säkert är vilseledande.
Precis som hus rivs och affärsverksamheter läggs ner, tynar också barndomens inre landskap bort inför vår blick. Som Oates påpekar drar minnen utan väldigt starka känslor undan i ett förfärande tempo, kvar blir några starka fyrbåkar att navigera kring. Tiden är skoningslös här, och blir allt värre; för JCO, som närmar sig de 80, har mycket fallit bort. Medvetenheten om detta ”problem” (kanske är det dumt att betrakta oundvikligheter som problem?) och hur Oates arbetar med det, är dock det som ger kött åt den här uppväxtskildringen – som för övrigt inte är någon sådan i strikt mening, eftersom Oates sträcker sig ända in i nuet med sin blick på det egna minnets brister och kvaliteter.
Mest av allt är ”Det förlorade landskapet” dock en lång kärleksförklaring – till föräldrarna Carolina och Fred Oates. Det var så mycket man aldrig talade om i familjen – hur många författare har inte sådana familjer fött? – men när Oates nu gör det i sin bok, är det med den allra största respekt. Glöm de svidande uppgörelserna! Något sådant finns inte här, och det är därför inget koketteri utan en spegling av boken, när Oates på de sista raderna påminner om ett citat av Henry James: ”Det finns tre saker i en människas liv som är viktiga. Det första är att ha medkänsla; det andra är att ha medkänsla och det tredje är att ha medkänsla.”