En uppfriskande fysisk romandebut

Kristofer Folkhammars debut Isak & Billy börjar vackert och stramt som i en diktsamling. För att på sidan strax därpå landa i beskrivning av hur bokens huvudperson drömmer om att suga kuk.
Det är uppfriskande språkligt sett och signifikativt för hela berättelsen.
Boken pendlar oavbrutet mellan det sexuella, ofta våldsamma sexet, och det sinnliga; en smekning, ett ögonkast, viljan av att vara söt. Det är också sött. Ja, vackert i sina ljusaste stunder och där finns ett utryck mellan män som är ovanligt inom den svenska litteraturen och som jag gärna skulle se mer av.
Det är med andra ord en mycket fysisk bok, där kroppen nagelfars, granskas som ett system. Där köttets lustar, de ständiga samlagen, som ofta är rätt brutala, ofta är ett uttryck eller substitut för ett slags oförmåga till ”själslig” närhet. Relationen mellan de två männen ekar ofta av tomhet, av ett slags desperation att inte nå fram till varandra. Något som blir allt tydligare ju längre in i berättelsen man kommer.

Boken är uppbyggd av kontraster vilket också går igen i karaktärerna. Isak är blekfet, glåmig, psykiskt sjuk och utan sexuell lust. Däremot är Billy vältränad och slimmad, pigg och ständigt kåt. Men båda är, på sina sätt, själsligt deformerade. Galna.

Till en början verkar det som om Billy tar hand om Isak, likt en barmhärtig samarit. Men blir efter hand allt mer våldsam, vilket till slut leder till regelrätta våldtäkter på Isak, något som bägge väljer att förneka.
Obalansen dem emellan blir allt tydligare. Det som i berättelsens början låg mellan raderna stiger allt mer till ytan. Förklaringarna och psykologiserandet av de bådas tankar och handlingar, likt innehållsdeklarationer, laddar dessvärre ur berättelsen. Och det är synd på något som började så språksäkert och unikt.