Nu är det allvar. Per Olov Enquist har för första gången försökt med det han alltid ansett sig vara oförmögen till – att skriva en kärleksroman. Mot det vill jag visserligen invända, för hur ska vi annars läsa Nedstörtad ängel, hans 140-sidiga mästerverk från 1986, om inte som en roman om kärlek? Men jag tror inte att det är kärlek i största allmänhet, utan en alldeles specifik kärleksberättelse som pockat på att få bli berättad. Och svårigheterna att göra den rättvisa.
Den självbiografiska berättelsen om hur en helt ung, endast femton år gammal, P O Enquist hade ett kärleksmöte med en 51-årig kvinna på ett kvistfritt furugolv hemma i byn i Västerbotten, har redan hunnit valsa runt i press och intervjuer och liksom blivit emblematisk för Enquists nya roman, Liknelseboken. Det skulle kunna slita mysteriet och hänförelsen ur historien redan innan man läser den, men lyckligtvis är Enquists prosa lika slitstark som furugolvet där kärleksmötet äger rum. Det går inte att prata sönder.
Ändå är det inte just den berättelsen som hårdast fäster sig i Enquists roman, där den utgör en av nio liknelser; liknelser i biblisk mening, liknelser som omvägar, sätt att slippa gå rakt in i berättelsen. Snarare än att låta läsaren fästa sig vid en av de nio berättelserna eller liknelserna – som alla förvisso glider in i och ut ur varandra i ett försök att skapa samband och mening – är det helheten som griper tag. Enquist skriver som om han hade kniven mot strupen (möjligen en realitet vid 78 års ålder?), och han är uppfordrande.
Inte minst i början, där stilistiken genomsyras av kursiver, utropstecken, västerbottniska (bondska) dialektala uttryck och avbrutna resonemang. Han tvingar därmed läsaren in i en långsam och noggrann läsart – varje ord är betydelsefullt – och inte förrän mot slutet låter han prosan bli mer flytande. Som om han först då kan räkna med att ha läsaren med sig. Och det har han. Allvaret, som med de bibliska under- och övertonerna stundtals blir nästan högtidligt, kräver en del av läsaren men det är också en belöning och en bekräftelse; som utvald att läsa och försöka förstå blir man tagen på allvar. Och man är ensam med texten – utlämnad och omhändertagen på samma gång.
I Liknelseboken, som inte är memoar utan roman, finns berättelser som känns igen från självbiografin Ett annat liv, och här fylls också luckor i den förra boken igen. Där finns den döda faderns notesblock, som modern hävdat att hon bränt upp, och som nu mirakulöst återfunnits och hamnat i författarens händer. Det som varit en symbol för det mysterium som omgivit pappan blir nu tillgängligt, vilket naturligtvis är omtumlande. Men där finns också spåren av nio utrivna sidor – vad kan ha stått på dem? Så blir en helt autentisk och konkret erfarenhet ett större bevis på den sanning som är så svår att acceptera: vi får aldrig hela berättelsen. Vi vill att saker ska hänga ihop, men de gör inte det.
Liknelseboken är i en mening ett försök att identifiera de mest avgörande händelserna och berättelserna i ett liv – de som ändrar saker i grunden. Här kan det självbiografiska anslaget i romanen utgöra ett problem. P O Enquist har vid flera tillfällen påpekat att han inte skriver om sina fruar eller barn, att han inte lämnar ut sina närmaste. Det är rimligt och sympatiskt, men i en roman som ändå är fiktionaliserat liv – hans liv – och där han inte vidare reflekterar över deras frånvaro kan intrycket bli märkligt. Här lyfts korta ögonblick och möten upp, ja nästan på piedestal, som de mest väsentliga för ett liv, medan man kan fundera om där inte finns annat som varit betydligt viktigare? För livet och för förståelsen av vad kärlek är?
Jag är därför osäker på om Liknelseboken är mer fulländad kärleksroman än något annat Enquist skrivit tidigare, som Nedstörtad ängel eller Boken om Blanche och Marie. Att den är fulländad som roman är däremot en annan sak, vilket den otvivelaktigt är; språkligt virtuos och modig i sitt anspråk att upphöja och ta på allvar, blir den både omskakande och trösterik för den som läser. Ungefär som en litterär motsvarighet till den katt som blev en tillfällig räddning för pojken Siklund på dårhuset: ”Det unika med katten var ju att han inte klandrade. Det fanns ingenting av förebråelse hos honom, inga frågor, inget avståndstagande. Att inte behöva göra sig förtjänt av nåden.”
Så kan människan känna sig också i sällskap av riktigt bra litteratur. Därför känns det fånigt att dela ut superkajor och hoppas på ett tredje Augustpris för P O Enquist och Liknelseboken, men ändå skamligt att inte göra det – den förtjänar det ju.