En unik formvärld som flytt

Det är inga absoluta framgångssagor som berättas i Petter Eklunds bok Formsagor. Det handlar snarare om mycket slit, envishet och passion för dessa i dag så välkända tepottor, tallrikar och koppar – som till slut också blev stora framgångar.

Formgivarna, tillika serviserna, lever fortfarande kvar för oss efterlevande. Kanske hetare än någonsin, åtrådda och dyra på andrahandsmarknaden: Prunus, Plommon, Mon Amor, Zebra mfl. Av formgivare som Marianne Westman, Wilhelm Kåge, Hertha Bengtson, Eugen Trost och såklart den kändaste av dem alla: Stig Lindberg. Lekledaren i svensk designhistoria med en ”fnittrande pensel” (enligt DN-kritikern Eva von Zweigbergk) ständigt i högsta hugg.

Men Petter Eklund har också gett plats åt mindre, åtminstone för mig, kända men inte desto mindre spännande keramiker. Mest av allt fascineras jag av berättelsen om Berndt Friberg och hans levnadsöde och sena framgång. Friberg var en riktig tjurskalle och säkerligen inte speciellt trevlig att ha och göra med jämnt: grabben som drejade sig upp till riktiga divafasoner, som hotade med att gå hem om han inte fick som han ville och som Gustavsbergs porslinsfabrik ”daltade” med för att hålla på gott humör. Friberg började redan som 13-åring och drejade i 18 år innan han blev sin egen konstnär. Han blev så eftertraktad att han låste om brännugnen med hänglås och kedjor men ändå blev hans åtrådda miniatyrer stulna och lirkade ut ur titthålet. Han var en kompromisslös och kritisk människa och det är inte svårt att förstå hans bitterhet – och samtidigt är det märkligt att inte glädjen fick större plats efter den långa kampen till genombrottet.

Det är också spännande att läsa om hemlighetsmakeriet kring glasyrer som verkar ha varit rena vetenskapen med åratal av experimenterande. För även om formen var viktig så var glasyrerna ofta viktigare för det konstnärliga uttrycket och det var där konstnärens signum till stor del låg i.

Ja, det verkar ha varit en unik formvärld med egna koder och hierarkier. En svunnen era inom svenskt porslin. Med många original och målmedvetna konstnärer som kämpade mot ägare som inte riktigt värnade dem som konstnärer. Det är väl i och för sig lätt att säga så här med blicken i backspegeln – på alla dessa konstnärssjälar som satt avtryck i så många av våra svenska hem. Än i dag.