Med Slutet på Mr Y ändrade engelska Scarlett Thomas riktning från crime till kult. Sedan romanen först utkom 2006 har förlagen gjort sitt bästa för att förknippa den med en undergroundkultur. Den brittiska utgåvan fick särpräglade, sotade kanter och i USA gömdes gratiskopior över hela landet. Den är älskad av bokbloggare och hyllad av författare som Douglas Coupland och Philip Pullman. Nu publiceras boken på svenska.
Ariel Manto, förläst på Derrida, är doktorand i litteraturvetenskap med inriktning mot litterära tankeexperiment. Av särskilt intresse för hennes avhandling är den obskyre 1800-talsförfattaren Thomas E Lumas vars sista roman, Slutet på Mr Y, sägs bära på en förbannelse. Lumas dog dagen efter att boken publicerades och samma öde sägs möta alla som läser den. Som av en händelse finner Ariel på ett dammigt antikvariat ett exemplar av denna extremt sällsynta bok för vilken hon ”skulle byta bort allt hon äger och har”. I takt med att både läsaren och Ariel tränger längre in i Slutet på Mr Y, upptäcker Ariel att romanens ”förbannelse” består i att den utgör nyckel till Troposfären – en fjärde dimension konstruerad av medvetande. I Ariels huvud fungerar Troposfären som ett dataspel vilket hon med hjälp av en konsol kan använda för att röra sig in och ut ur människor, resa genom tid och rum, ändra det förflutna och kanske till och med finna svaret på den yttersta frågan om ”Livet, universum och allting”.
Många skulle nog hålla med om att Ariel Manto, ett anagram för I am not real, är rätt person att söka det svaret. Hon är överintelligent, osympatisk och trasig och dessutom brittisk, skitig och rödhårig (alla riktiga litterära hjältinnor är som bekant rödhåriga). En projektionsyta för alla humanister med existentiell ångest. Dock verkar Thomas själv känna att Ariels know-it-all-mentalitet behöver utmanas och för därför in två bikaraktärer i form av en katolsk teolog som tappat tron på Gud, samt en hurtig naturvetare besatt av ”vetenskapliga förhållningssätt” (i sann humanistisk anda blir denna förstås förlöjligad).
Redan på romanens första sida där Heidegger och Baudrillard citeras, utmärker sig Slutet på Mr Y sig som akademisk kitsch. Campusromanen är en typ av bok som knappt tycks existera i Sverige, men i den engelskspråkiga världen rymmer genren tunga titlar som Donna Tartts Den hemliga historien, Don DeLillos Vitt brus och Zadie Smiths Om Skönhet. Campusromaner ger läsaren inblick i akademins speciella miljö och ska helst innehålla statiska hierarkier, märkliga ritualer och traditioner och åtminstone ett par förhållanden mellan professorer och studenter. Thomas som – surprise surprise – undervisar i kreativt skrivande och engelsk litteratur skriver med Slutet på Mr Y in sig i denna tradition. Dock tillför hon både en rad science fiction-element och en ’secondary world’, typisk för fantasyromanen.
Slutet på Mr Y är en bok för bokfetischister – från dess huvudperson som lever på gamla potatisar för att kunna lägga sina sista pengar på böcker, till Loka Kanarps kreativa, boknördiga formgivning av omslaget. Detta är förhoppningsvis ett smart sätt att introducera romanen på svenska, även om omslaget möjligen kan uppfattas som väl ungdomligt. Som ungdomsbok är Slutet på Mr Y – trots uppenbara likheter med Jostein Gaarders Sophies Värld – för svår, med för många referenser till Derrida. Och vad gäller just svårighet stjälper snarare än hjälper tyvärr den svenska översättningen, vilken jag upplever som onödigt högtravande och trög, konstigt kommaterad och dåligt redigerad. Jag hade önskat mig en bättre komisk tajming och en röst som gör Ariel rättvisa. Halvvägs in i Troposfären spelar det emellertid inte längre någon roll. Det går inte att sluta surfa på medvetandets vågor, genom ordlekar, kvickheter och allusioner.
Vad som utforskas i Troposfären är i första hand litteraturens möjligheter. Ständiga påpekanden om att världen (det vill säga Ariels värld) är byggd av text genomsyrar romanen. Ändå gör storslagna teman som litteratur, religion och vetenskap Slutet på Mr Y till någonting mer än en trött kommentar på motsatsförhållandet mellan fiktion och verklighet. Dock får vi knappast något svar på frågan om ”Livet, universum och allting”. Akademiker som hon ju är väljer Thomas istället att problematisera, belysa, ställa frågor och teckna cirkelrörelser. Slutet mynnar därför som väntat ut i ett Y (”why?”). Men resan mot det är en ovanlig och färgsprakande tripp.