En tragedi som ännu engagerar

I våra dagars Sverige är intresset för militära drabbningar i det förflutna stort. Skildringar av slag och slagfält med anknytningar till vår stormaktstid eller till nittonhundratalets båda världskrig säljer bra. Läsekretsen tycks alltså inte bara bestå av officerare och vetenskapligt engagerade krigshistoriker. Vilka sitter med blossande kinder lutade över de detaljerade beskrivningarna av kavallerichocker och ubåtskrig?Räcker det inte som illustrationer till människornas ständiga fallenhet för våld att beskåda tv-bilderna från Irak och Palestina? Orkar jag med en krigsbok till, frågade jag mig själv för en tid sedan? Jag kunde dock konstatera att Anders Hanssons bok om Armfeldts-expeditionen i fjällvärlden 1718/19 verkligen i de flesta stycken är en vällyckad framställning.Tekniska bristerI svensk historia finns en rad militära katastrofer. Dels naturligtvis de stora motgångarna på slagfältet, där Poltava leder stort, dels de svenska seg-rarna, exempelvis slaget vid Lund. Men så har vi "Tretusen man kvar på fjället". Så kallade en författare på 1940-talet uttrycksfullt sin bok just om händelserna 1718/19.Författaren Anders Hansson är antikvarie vid länsmuseet i Jämtland och obestridligen den som äger de största kunskaperna om Armfeldtståget, både genom sina insikter i krigshistorien och sin personliga kännedom om terrängen i de berörda områdena.Det skall dessutom betonas att han berättar livfullt. Men boken har sina tekniska brister. Hansson har, som så många gör, fallit för frestelsen att ymnigt citera; det hade oftast varit bättre om han själv refererat. Dessutom borde citaten absolut ha normaliserats, dvs anpassats till vår tids stavning.Avvsikten har ju inte varit att prestera en vetenskaplig källutgåva utan att skriva en populär historisk framställning. Hansson har emellertid förmått att till oss läsare vidarebefordra en kunskap om katastrofens orsaker och en insikt om dess verkliga vidd. Karl XII krigade 1718 i Sydnorge med huvuddelen av svenska hären. Hans mening var nu att med Armfeldt som befälhavare öppna en "andra front" i Tröndelag.Det var inte så huvudlöst, som man tidigare har tyckt. Kungen visste att svenskarna skulle vara i underläge om de tog flottstrider utanför norska kusten. Bättre var då att angripa Trondheim landvägen. Inte mitt i sommaren, när vägarna var bottenlöst leriga utan under den tidiga hösten med marken lagom tillfrusen.Väl fungerande spionageI fiendelandet Tröndelag kunde man låta armén försörja sig på vad man tog och dessutom hade man i Jämtland laddat upp med mängder av hästar och proviant.@3a Text:Hären var gigantisk. Som Hansson med stor exakthet fastslår, omfattade den 10 073 man och 6 800 hästar, förutom 2 500 slaktnöt. Men man kom på grund av trassel med provianteringen m m i väg från Duv-ed först den 9 augusti, senare än planerat. Här vill jag nämna att Hansson har en utmärkt karta, som visar marschriktningen och viktiga data under den tid fälttåget pågick. Utan egentliga stora slag i konventionell mening, skall det tilläggas.Armfeldt nådde, som här visas, i mitten av september till trakten av Trondheim. Dock irriterades han ofta av att den norske befälhavaren, Vincents Budde, genom ett stundtals väl fungerande spionage fick besked om vartåt svenskarna härnäst ämnade sig. Dessa uppgifter kom ibland från Jämtland genom uppsnappad post.Man får inte glömma att landskapet hade blivit svenskt för knappt 75 år sedan och därför ännu inte alltid var helt "pålitligt".Det mest tragiska följderna av den misslyckade expeditionen berodde på tidens dåliga möjligheter till militärt samband. Det är något som tydligare än i tidigare forskning framgår av Hanssons framställning. Sverige var ett envälde och Konungen med sina av Gud bestämda befogenheter befann sig i södra Norge, på flera veckors reseavstånd från Armfeldt. Karl XII stupade den 30 november och striderna på denna front avstannade snabbt.MinnesmärkenMen ännu vid jultiden kände inte Armfeldt till tronskiftet. Vid en konselj i slutet av december frågade den regerande drottningen Ulrika Eleonora sina rådsherrar hur det hade gått för den norra hären. Hon fick beskedet att det inte fanns någon anledning till oro för den. Men just då höll 3 000 man på att frysa ihjäl kring Sylarna och på stigarna fram mot Handöl; många hade försvunnit dessförinnan och sjukdomar härjade svårt.Hanssons skildring av allt detta är i ordets rätta bemärkelse ohyggligt stark. De flesta av soldaterna, såväl de stupade som de överlevande, kom i likhet med sin befälhavare Armfeldt från Finland, den östra riksdelen av det svenska stormaktsväldet.Hansson berättar också om alla de minnesmärken som finns på båda sidor om gränsen och som vill påminna oss om katastrofen. Han menar att flera minnesmärken säkert kommer att resas; så kraftigt engagerar ännu Armfeldtstragedin människornas sinnen.