Johanna Morrigan från Wolverhampton är fjorton år och har gjort bort sig. Hon har förvisso vunnit 250 pund i en dikttävling, men hon har också gjort bort sig när hon tagit emot priset i den regionala tv-kanalen. De 250 punden går dessutom till att laga pappas folkabuss, samt till att trösta pappa på den lokala puben. Som om inte skammen att göra bort sig i direktsändning vore nog, liksom. Johanna befinner sig på botten och bestämmer sig för att förnedringen måste få ett slut. Hon måste ta död på sitt töntiga jag och återuppstå – som en dekadent musikjournalist i London. Hon har inte mycket att förlora.
Den som har läst Caitlin Morans tidigare två böcker, den hejdlöst roliga grundkursen i feminism "Konsten att vara kvinna", och hennes samlade tidningskrönikor i "Morantologi" känner igen upplägget. Det luktar tydligt av Caitlin Morans egen uppväxt och historia som musikkritiker. Hon växte upp med hippieföräldrar och många syskon i en trång hyresbostad i ett nedgånget Wolverhampton. Barnen sov flera i samma säng, det var ständigt ont om pengar. Vägen därifrån kom via ett jobb som musikkritiker på Melody Maker mitt under brittpoppens explosionsår. Plötsligt var Moran den firade skribenten som befann sig mitt i händelsernas centrum.
Mot händelsernas centrum tar sig också "Konsten att skapa en tjejs" huvudperson Johanna. Moran kallar sin bok fiktiv, även om likheterna med hennes egen historia är uppenbara. Johanna gör helt enkelt om sig själv – med en revanschsugen tonårings envisa beslutsamhet. Hon gör det fort, hon gör det övertygande. Kan du inget om musik men vill ändå bli musikjournalist? Bosätt dig på biblioteket, sluka all musikpress, låna hem alla skivor som någonsin nämns. Ljug om din kompetens om du måste. Skaffa dig en iögonfallande klädstil. (Svart hår i sjuttonhundratalsuppsättning med kulspetspennor i? Varför inte!) Johanna Morrigans väg in i brittpoppens heta London går snabbt, dörrarna öppnas lätt i tidningarnas jakt på nya, coola, unga skribenter.
Trots likheterna med verkligheten, känns hela "Konsten att skapa en tjej" i mycket som en skröna. Tragikomiken ligger tung över sidorna, Johanna skämtar sig med lika delar livsglädje och lika delar desperation genom fattigdom och hopplöshet. Tonen är hela tiden högljutt skämtsam, men ledsamheterna lyser igenom. Oron när Johanna har avslöjat familjens bidragsfusk till en som hon misstänker kommer att skvallra är gripande. Johanna tillbringar hela dagar längst ner på trappavsatsen för att bli den som först fångar upp kuvertet hon tror ska komma från kommunen, ett kuvert hon sedan tänker slänga för att avslöjandet inte ska uppdagas för föräldrarna. Syskonen äter påvra måltider på flingor och mjölk eller kex och ostbitar, i soffan eller i bakgårdens klätterträd. Den fjortonåriga Johanna tar med sig bebistvillingarna på promenaderna in till stan, för att busspengarna är slut och mamman likaså. Precis som i många av Caitlin Morans texter, framför allt i "Morantologi", fastnar skrattet ibland i halsen.
Men samtidigt: "Konsten att skapa en tjej" är en bok som verkligen får en att skratta. Den är full av oneliners och halvbanala livsvisdomar att känna igen sig i. Den är också, liksom "Konsten att vara kvinna", en kärleksförklaring till 90-talets brittiska musikscen, till rockens dekadens och storstadens möjligheter. Med andra ord – mycket är sig likt från hennes tidigare två böcker. "Konsten att smida medan järnet är varmt" kunde varit en passande undertitel.
Däri ligger också romanens svaghet. Det ÄR roligt. Det ÄR fyndigt och välskrivet. Det ÄR igenkänning för alla som velat radera sitt töntiga tonårsjag, flytta till storstan och bli glamorös, sedd och älskad. Men det är också redan känt stoff. Det är trådar från tidigare böcker hopvävda till en ny tygbit. För den som inte läst något av henne tidigare kommer det naturligtvis inte att spela någon roll. Men vi andra kan ju hoppas att detta är Caitlin Morans sätt att slutligen skaka av sig berättelsen om sin uppväxt, för att i framtiden ta sig an nya ämnen.