Shaun Tan är en ung, mycket noggrann australiensisk illustratör som hittat ett säreget röstläge att meddela sig med, mitt mellan bilderboksaktig surrealism och vuxensagans maskerade förtvivlan. I sina tidigare böcker har han bland annat berättat om depression, ensamhet och koloniseringen av Australien, alltid med en egen twist: han har det där obestämbara som får en att fastna. Bakom böckerna kan man ana hans egna erfarenheter: som son till en kinesisk invandrare fick han alltid höra ”Var kommer du ifrån?” när han växte upp.
Jag såg några teckningar ur Ankomsten när han besökte Stockholm under författarkongressen Waltic 2008 och sedan dess har jag väntat på att någon skulle ge ut honom här. Ankomsten är en bildberättelse om en man som lämnar sin familj och utvandrar till ett främmande land, tecknad i fotorealistisk blyerts. Boken är helt stum, som ett seriealbum utan repliker, något som mjukt understryker huvudpersonens isolering i ett land där språket är obegripligt och alla skyltar skrivna med ett okänt alfabet.
Tan har tecknat en fantasivärld med flygande bussar och kufiska djur, men bilderna får en samtidigt att associera till tio-tjugotalet och östeuropeiska invandrare i New York. Immigrationsstationen på Ellis Island har stått förebild för scenerna där bokens invandrare läkarundersöks och sorteras. Bokens formgivning bidrar också till känslan av tidigt 1900-tal – den är gjord i den där nostalgiska stilen som återskapar fläckar, vikmärken och sepiatonade foton i gamla familjealbum.
Huvudpersonen finner sig i det obegripliga så gott han kan: anordningar i lägenheten som han aldrig förstår fullt ut, håriga frukter som han förväntas äta. Han testar olika jobb, som i en stumfilmsfars. Som varubud öppnar han en dörr med obegriplig varningstext och möter ett monster. Ibland blir Tans bilder lite väl söta, som om det undermedvetna han hämtat sin fantasistad ur var ett ofarligt nöjesfält, även om man förstår vilka känslor de välgjorda bilderna är en täckmantel för, som när folksagan döljer det verkligt otäcka med en metafor. Men han kan annat också. Det syns när han tecknar ett krig, rätt likt första världskriget. Och i bokens starkaste bild vandrar ansiktslösa jättar över en stad om natten, suger upp människorna och bränner dem till döds i tunnor på ryggen (detta är vad två av immigranterna har flytt från). Dessa jättar är gjorda av det stoff som mardrömmar vävs av.
Jag hoppas att vi snart får se mer av Shaun Tan i Sverige. I så fall skulle jag vilja se en översättning av hans Tales from outer Suburbia, där en av berättelserna handlar om en familj som får en utbytesstudent som är så främmande att han kunde komma från en annan planet. Liten som en hand, med ett ansikte som en svart gaffel. ”Kalla mig Eric”, säger han.