En tätnande skog av minnen

Tiden förflyter — vad det nu egentligen innebär — rimligtvis med samma hastighet som den alltid har gjort. Det ofta av många klagande redovisade intrycket att den går fortare och fortare beror kanske bland annat på att för varje avklarat stycke tid ytterligare en rad namn eller händelser har tagit plats i det kollektiva och individuella minnets stora säck utan att säcken har tömts på motsvarande.Det franska nationalarkivet, som sedan 1998 tillsammans med en stående kommitté för nationella minnesdagar under kulturministeriets egid utger en numera trehundrasidig vackert utformad och rikt illustrerad årsbok, Célébrations nationales, hör till de inrättningar som har att på ett klokt och balanserat sätt möta den allt tätare anstormningen av minnesvärda namn och händelser. Förslag till artiklar strömmar in från olika håll. Bidragen, som regelmässigt skrivs av framstående experter, blir allt fler men samtidigt allt kortare, vilket det ibland finns anledning att beklaga.Napoleonskt jubelårÅrsboken för 2004 har ställt utgivarna på särskilt svåra prov. Det är inte nog med att redaktionen redan tidigare öppnat sig, låt vara försiktigt, för internationella jubileer och att här finns stora namn att hylla detta år (t ex Francesco Petrarca född 1304; Immanuel Kant död 1804).Även femtioårsjubileer börjar tydligen kräva uppmärksamhet, och 1954 var ett händelserikt år: de sista stora striderna i vad som då hette franska Indokina rasade kring Dien Bien Phu, man införde mervärdesskatt, Colette och Matisse avled, för att nu nämna ett par exempel ur högen.Härtill kommer att 1804 är det napoleonska jubelåret framför andra, och årsboken ägnar också ett omfattande avsnitt med flera specialartiklar åt den lille korsikanens både kortlivade och märkligt livskraftiga och varaktiga skapelser.Först och främst blev han det året fransmännens kejsare, en operation som varken var självklar eller enkel men som godkändes av en väldig majoritet i en välorganiserad folkomröstning (med mindre än 4 miljoner röstberättigade bland landets tjugu miljoner).Den franska civillagbokenKejsardömets tillkomst gav upphov till ett lysande hovliv, och en braskande storståtlig konst- och inredningsstil; den gav otvivelaktigt också den av femton års inre strider utmattade nationen framtidstro och en inre stabilitet, som kejsarens krigspolitik skulle ödelägga på ett årtionde men som ändå bars upp av tillräckligt starka samhällsbyggande element för att hjälpligt överleva 1800-talets katastrofer. Att mycket av dessa element var baserade på den gamla kungliga regimens tålmodiga men till slut misslyckade arbete erkänns i dag ganska allmänt.I ett längre historiskt perspektiv är antagandet av den franska civillagboken, Code civil, år 1804 sannolikt det viktigaste resultatet av det napoleonska samhällsbygget. Lagen säkrade för framtiden revolutionens resultat i det dagliga livet och i handel och vandel, och den blev en förebild för många lagverk både inom och utom Europa. I Frankrike gäller den ännu, om också med mycket omfattande ändringar.Reaktionär familjerättI vissa stycken var den paradoxalt nog snarast reaktionär i förhållande till den gamla regimens rättsordning. Det gällde särskilt familjerätten. Det var kanske inte helt lyckligt för de franska kvinnornas rättsliga ställning, säger en rättshistoriker, att lagen i dessa frågor var föremål för direkt påverkan av en statschef med diktatoriska böjelser, som under sitt fälttåg i Egypten flitigt underhållits med rapporter om hustrun Joséphines äventyr och som samtidigt med sympati iakttagit den orientaliska familjeordningen. I mångt och mycket innebar emellertid Code civil stora framsteg. Napoleon själv betecknade civillagboken som en betydligt viktigare insats än alla de bataljer som han vunnit, och när den franska republiken år 1904 högtidlighöll lagverkets hundraårsjubileum, beskrevs det med rätta som landets "sanna författning" under det då gångna århundradet. Frankrike hade sedan 1804 avverkat mer än sex konstitutioner.Det är naturligt att årsbokens författare i avsnittet om kejsardömet också erinrar om de andra byggstenarna i det samhälle som Bonaparte med varaktig framgång konstruerade: försoningen och uppgörelsen med kyrkorna, främst den katolska men också andra trosriktningar, bland annat den mosaiska, som revolutionen emanciperat; inrättandet av ett system med domstolar och förvaltningsdomstolar med stränga kompetenskrav på befattningshavarna som blivit förebilder på många håll, bland annat inom Europeiska gemenskaperna; grundandet av ett enhetligt universitets- och skolväsen, som likaså visade stor stabilitet även om dess starkt hierarkiska och näranog militära struktur kanske inte i alla hänseenden hörde till de mest lyckade produkterna.Humanistisk traditionMen Frankrike vore inte sin humanistiska tradition troget om årsboken inte innehöll påminnelser om forskare, diktare, lärde och historiska personligheter alltifrån kyrkofadern Augustinus (f 354) till den gamle räven Talleyrand (f 1754), George Sand och Ch - A Sainte-Beuve (båda f 1804). Inte heller har man glömt den humanistiske och fredsivrande Jean Jaurès, som 1904 grundade tidningen l'Humanité. Jaurès mördades av en krigsfanatiker 1914, och l'Humanité nedsjönk till ett alltmer föraktligt Moskvatroget kommunistorgan under mellankrigs- och efterkrigstiden. Åtskilliga år som slutar på -04 och -54 var också vetenskapligt innehållsrika; det är en uppbygglig och tankeväckande del av den franska traditionen att även matematik, naturvetenskap och teknik anses höra till det nationella kulturarvet.