”Det mesta blir aldrig av” – det låter som en uppgiven suck och inte vad man skulle vänta sig av en man i sin krafts dagar. Den som gjorde sucken till titel på en roman hade emellertid särskild anledning till uppgivenhet. 56 år gammal drabbades han av en cancertumör i hjärnan som inom loppet av ett år blev hans död.
Hans namn är Thomas Anderberg, författare till ett par vetenskapliga verk i det akademiska ämnet praktisk filosofi, samt några romaner. Mer känd är han som mångårig musikkritiker och essäistisk medarbetare i Dagens Nyheter. Den nu postumt utgivna boken har redigerats av två av hans vänner utifrån ett ofullbordat romanmanuskript, interfolierat med ett tiotal dagboksaktiga notiser. Den sista är på bara sex rader: ”Glimtvis är det som om hjärnan håller på att koka. Jag skriver för att hålla mig själv vid liv, skriva mig in i världen, krama tag om den. Stavelse för stavelse, mening för mening. Allt mödosammare, medan de längre orden driver gäck med mig. Då och då rycker blåsten loss snömassor från taken, och när lössnön frigör sig är det som om att se sin vokabulär skingras för vinden.”
Ett värre öde för den som har orden till yrke kan man svårligen tänka sig.
Romantexten, som utgör bokens huvudbeståndsdel, förbryllar. Är det gåtfullt fragmentariska draget en följd av författarens sjukdom, eller är det något han från början avsåg? En handfull personer på olika sätt befryndade – syskon, barn, ingifta – befinner sig i Bern i Schweiz, varifrån några ger sig upp i bergen för att leta reda på en tredje. Vädret slår plötsligt om, det drar ihop sig till storm och man måste snabbt söka skydd undan hotande snömassor. Lägg märke till att just ordet snömassor ingår i den citerade dagboksnotisen. Är hela den lilla romanen ett slags allegori över författarens kamp med sjukdomen? Vilken innebörd har i så fall det oförklarade mord som begås där uppe på en alpsluttning? Romanens sista ord yttras av mördaren: ”Säg varför jag överlevt och inte han.”
Döden är ett gammalt tema i Anderbergs författarskap. Det går ända tillbaka till hans doktorsavhandling från 1989, som handlar om självmordet ur filosofisk aspekt. Intill nyligen var det brukligt bland svenska filosofer att avfärda allt vad religion och evigt liv heter som gammal vidskepelse. Även Anderberg framträdde offentligt som ateist. Ändå kunde man ana att han djupt inom sig var mottaglig för det som går utöver det materiella: musiken. Självklart kände han till Schopenhauers tankar om musiken som en brygga över avgrunden mellan denna världen och den hinsides. Han har också uttalat förkärlek för kompositören Anton Bruckner, den i särklass mest andliga av de stora symfonikerna.
Någon sorts from bekännelse ska man inte vänta sig av Anderberg, men här och där i sin sista bok prövar han föreställningen om ett liv bortom den kroppsliga döden. Så här kan det låta: ”När den döda kroppen stillnat flyr dess bärare upp i träden för att övervaka skeendena bland dess tidigare grannar.” Men det är livet här på jorden som är hans huvudämne, och där finns en speciell tanke av särskilt intresse. Den skymtar redan i bokens titel, ”Det mesta blir aldrig av”, som står för något vida mer än den suck jag inledningsvis talade om. I en (här något beskuren) dagboksanteckning liknar han jaget vid ett träd:
”Ett jagträd. Min barndom utgör stammen. Grenarna härbärgerar variationer av den jag varit och den jag kunnat bli. Grenen längst ned grenslas av en lillgammal pianist. Vid sidan av honom en ängslig fotbollsmålvakt som fruktar bollen. Högre upp en blundande kompositör. Snett ovanför, i en klyka, sitter en mentalskötare och röker, vid sidan om honom en kranförare med frilagda reglage. Därovanför en gymnasielärare, tillika trebarnsfar, och en man som krampaktigt balanserar längst ut på grenen och tittar ned. Och någonstans i mitten sitter jag, som jag blev: en kritiker och filosofidocent med äran halvvägs i behåll.”
Detta är något mer än ett ironiskt självporträtt, det är en beskrivning av vad man skulle kunna kalla människans genetisk-existentiella belägenhet mellan det av arv, miljö och yttre omständigheter betingade, och det fritt och medvetet valda.
Som skönlitteratur väger Thomas Anderbergs postuma roman lätt. Desto mera gripande är den som en tänkares och sökares testamente, skrivet i dödens omedelbara närhet och med äran helt i behåll.