En svindlande god roman

EN NY BOK. Få saker är så trevliga som att vara i händerna på en författare som vet vad hon eller han gör. Någon som vänligt bjuder en att sitta i en bekväm länstol, lägger en pläd över ens ben, serverar te och sedan börjar en svindlande berättelse.Någon man kan känna sig helt trygg med, oavsett vilka vilda vändningar storyn än tar. Inte ens när haveriet tycks oundvikligt finns anledning till oro — man vet att författaren i sista ögonblicket med en lika självklar som elegant manöver kommer ta berättelsen ut i ännu en häpnadsväckande värld.Det är lite som trolleri — bakom magin finns förvisso inövade och helt mekaniska grepp. Men när en riktigt skicklig trollkarl står på scenen får den vetskapen träda tillbaka för barnslig förtjusning när det omöjliga blir möjligt.Fransmannen Jean Echenoz hör till den skaran. Hans Au piano som utkom 2004, och nu klätts i snygg svensk språkdräkt av Peter Landelius, är en underbar liten förströelse bland samtidens alla krävande romaner.Mannen vid pianot, eller snarare flygeln, är Max Lemarc. Han är en medelålders och världsberömd pianist, som gärna försöker döva sin monumentala rampfeber med alkohol — något en särskilt anställd assistent är satt att förhindra. Redan på första sidan avslöjas emellertid att Max kommer att ljuta en våldsam död om 22 dagar. Vilket också sker, på sidan 58.Dessförinnan får läsaren följa Max ganska enahanda om än välbärgade vardag. Det verkliga livet lever han vid sitt piano, när han väl lyckas sätta fingertopparna mot tangenterna. I övrigt vurmar han halvhjärtat och med mycket begränsad framgång för vackra kvinnor. Främst sin stora ungdomsförälskelse som han aldrig vågade närma sig.Vad som väntar i livet efter detta ska inte avslöjas här. Men bokens höjdpunkt är egentligen skärselden, som dåligt motsvarar sitt skräckinjagande namn.Den hädanfarne Max vaknar i vad som liknar ett enormt hotellkomplex. Maten är utsökt och på hans våningsplan tjänstgör Doris Day och Dean Martin, även om den senare insisterar på att vara inkognito. Båda är lika älskvärda och en behaglig vecka följer, medan en kommitté avgör om han ska skickas till Parken eller Den urbana sektorn.När väl det är bestämt följer ännu en oväntad vändning, som om inte annat ger "jämmerdalen" en ny dimension.Vid pianot är som antytt en mycket flott berättelse, med underbara impressionistiska iakttagelser. Inte ens de fiktionsbrott ­Jean Echenoz emellanåt tillåter sig går ut över elegansen. Som när han vänder sig direkt till läsaren:"Det händer så litet i det här kapitlet att vi kan passa på att säga några ord om metrobiljetten". På vilket följer en kort redogörelse om biljettens olika användningsområden, exempelvis som tandpetare, bokmärke och smulskyffel.Tankarna går emellanåt till Kazuo Ishiguros Den otröstade. Inte för att huvudpersonen där också är pianist, utan på grund av den självklarhet som präglar även det lätt surrealistiska. Lite som i en dröm, där det mest orimliga ter sig fullt logiskt.Jean Echenoz ska ha sagt att han inte har några filosofiska ambitioner med sina böcker. Och det programmatiska är sannerligen inte en förutsättning för god läsning, vilket han är ett bevis för. Nog väcker Vid pianot en och annan oväntad tanke, men att den dessutom svämmar över av välvilja gentemot sin läsare, gör det till en stilla fröjd att tillbringa några timmar i den där länstolen.