En svensk Said om bilden av väst

I världen efter månlandningar, klonade får och it-revolution finns det fortfarande typer som tycker att man helt sonika ska hugga händerna av tjuvar och stena äktenskapsbrytare. Ja, det låter inte riktigt klokt, och är det inte heller. Tack och lov är de en ringa minoritet. Men tillräckligt stor för att ställa till besvär för resten av mänskligheten vars betydligt sundare honnörsord är mänskliga rättigheter och demokrati.@3a Text:De här åsikterna och andra ännu mycket värre förfäktas av de så kallade islamisterna, en politisk ideologi som uppstått som en reaktion mot västvärldens dominans efter kolonialismens tidevarv. En viktig ingrediens i detta hopkok av totalitära idéer är occidentalismen, det vill säga synen på väst som Den and­re. Man jämför det man anser vara bäst i sin egen "mytiska historia" med det sämsta i nutidens Europa.Deras mål är en utopi baserad på en legendartad uppfattning om det muslimska samhället i Arabien på 600-talet. När islamisterna har fått chansen att genomföra sina revolutioner har det dock visat sig blipannkaka av alltihop. Inte särskilt konstigt. En förnuftig människa skulle inte ens försöka sig på att på 2000-talet återskapa en teokrati som påstås ha existerat på 600-talet. Förnuft är dock inget som utmärker islamismen.Nyligen utkom, med buller och bång, en essäsamling av Edward Said, Från exilen. Det blev stora uppslag i alla tidningar. Det förtjänar han. I sin banbrytare Orientalism analyserar han bilden av öst i väst och hur den legitimerat ekonomisk och politisk underordning. Få har dock brytt sig om att vår svenske Said, ja, jag vågar faktiskt kalla honom så, för inte så länge sedan släppte sin bok Occidentalism. Den är inte, som man lätt kan förledas att tro, en replik till Said. Det är tvärtom ett viktigt komplement. Fazlhashemi, docent och lektor i idéhistoria vid Umeå universitet, analyserar bilden av väst i öst och hur den används ideologiskt. Västerlandet har i österlänningarnas ögon pendlat från ideal på 1800-talet till skräckexempel på 1900-talet.Men det som är mest spännande med Fazlhashemi är inte occidentalismens historia och den i och för sig nyttiga analysen av islamismens uppgång och fall. Det är i de sista kapitlen då han kommer in på "postislamismen", de nya intellektuella trenderna i denmuslimska världen, som han blir riktigt angelägen. Han ger oss en ovärderlig inblick i den diskussion som förs bland en rad framstående nutida liberala och modernistiska tänkare som ligger långt borta från occidentalismens dikotomiska världsbild.Fazlhashemi visar en väg bortom valet mellan de två m:en — Mecka och modernitet. Det går att bejaka moderniteten och behålla sin muslimska identitet. Man slipper vara antingen en zelotisk "helig krigare"i omöjlig kamp mot tidens gång eller en harmlös men irrelevant kvarleva från det förmoderna, ja en anakronism. Postislamisterna menar att det enda sättet som islam kan överleva och behålla sin relevans i framtiden är genom att reduceras till en andlig relation mellan människa och Gud.@3a Text:De viktigaste av dessa nytänkare är iranierna Abdolkarim Soroush och Shabestari, samt egyptiern Abu Zayd. Postislamisterna hävdar till skillnad från islamisterna att moderniteten inte är "västerländsk" till sin natur, utan universell. De framhåller också att det inte räcker med att ta till sig modernitetens yttre attribut som teknik och vetenskap. Man måste även anamma de normer och värderingar — som mänskliga rättigheter, medborgerliga fri- och rättigheter, sekularism och demokrati som omistliga beståndsdelar i det moderna.Ett växande antal muslimska intellektuella världen över är engagerade i en nytolkning av islam, en kritisk granskning av Koranen och traditionerna. Fazlhashemi har gjort en stor gärning genom att introducera denna utveckling för svenska läsare. Hans bok är ett måste för alla som brottas med frågeställningar om hur islam ska integreras i Europa och bli en religion bland andra i ett modernt, demokratiskt och sekulärt samhälle.