En svensk Proust för 2000-talet
Lars-Olof Franzéns i dagarna utgivna självbiografiska roman Möte med mig själv rymmer en imponerande förmåga att knyta kontakt med stämningar av tidigt ursprung i vad som blivit en njutbar memoarvolym, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Lars-Olof Franzéns roman förmedlar en stark tilltro till fantasins viktiga roll i människolivet.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sju mil söderut fanns Stockholms-Tidningen, vars kultursida under Göran O Erikssons ledning gick i bräschen för den kulturella och ideologiska debatten. En av dem som medarbetade här under några år var Göteborgaren Lars-Olof Franzén. Han kom sedermera att bli en av dem som höll litteraturbevakningens fana högt och värnade om kvaliteten i det längsta på Dagens Nyheters kulturredaktion. Tillsammans med bland andra Madeleine Gustafsson. I dag har som bekant underhållningsindustrin gjort inbrytningar lite varstans i kulturlivet och minskat utrymmet väsentligt för det kvalificerade intellektuella samtalet.
Man påminns om denna kräftgång vid läsningen av Lars-Olof Franzens i dagarna utgivna självbiografiska roman och memoarvolym Möte med mig själv. Den slutar 1965, när Franzén anställs av Olof Lagercrantz som kritiker i DN. Men den är både ett stycke historia över svensk vitterhets utveckling och en upplysande och representativ sammanfattning av den intellektuella atmosfären i Sverige från det sena 1940-talet fram till dess att trampet och marscherandet började eka mellan de större städernas husväggar.
Det tillvägagångssätt Lars-Olof Franzén använder i sin bok är i hög grad en introspektiv hållning, såväl till det förflutna som till den person som i ett efterhandsperspektiv strävar efter att klargöra hur det egna livet en gång såg ut. Oftast har resultatet blivit ett mycket fruktbart dubbelseende där den åldrade författaren blickar tillbaka på sin barndom och sina uppväxtår men samtidigt försöker hitta överensstämmelser mellan den har var då och den självbild som i dag upptar hans medvetande. Ibland blir förhållandet närmast en relation som mellan en far och dennes son. Det finns en hel del försonliga överseenden med den från början lydige och inställsamme unge pojken, som i boken går under namnet Oa, dennes successiva frigörelse från föräldrarna och tidiga inre oro och rastlöshet som dominerar i denna uppväxtskildring.
Men nästan lika ofta höjer författaren synbart på ögonbrynen som vill han säga, var detta verkligen jag. En tidig upplevelse som utövar en stark påverkan är läsningen av Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Här hittar tonåringen ett hållbart alternativ till barndomshemmets fundamentalistiska barnatro. På samma gång är det inte svårt att se hur prästhemmet blivit en viktig grogrund för det vemod som gör sig påmint varje gång det handlat om förändringar. Man tänker sig gärna ett samband här med familjens byte av bostadsort när pappan tillträdde en ny tjänst men också med de omvälvningar som uppstod varje gång ett nytt syskon kom till världen. Lars-Olof Franzén är äldst av fem bröder och systrar.
Han berättar i sin bok om den tidiga barndomen, om åren i folkskolan som sedan följdes av realskola och gymnasium. Varje byte av vistelseort innebar nya kamrater. Föräldrarna skildras oftast med värme och sympati även om där inte saknas inskott av annat slag. På det stora hela får man intrycket att förhållandet till fadern var bättre än vad många andra barn varit med om. Att modern, som tvingades vara prästfru på heltid kanske inte alltid fann sig till rätta i sitt öde, sticker författaren heller inte under stol med. Men det framgår också att Lars-Olof Franzén tillhörde en av de sista generationerna där barndomen betraktades som ett handikapp och det gällde att bli vuxen så fort som möjligt. Ur sitt sentida perspektiv konstaterar han helt korrekt att det i dag i stället blivit helt tvärtom.
Den som i alla år uppfattat Franzén som en av vår litteraturs mest sensibla kritiker förvånas möjligen över att musiken så länge intog den kanske allt överskuggande platsen i hans liv. För de initierade var han ännu efter sin studentexamen i Göteborg ett framtidslöfte som jazztrumpetare. Stort utrymme i romanen får även kamratumgänget och inte minst förhållandet till det motsatta könet med den ena nära men korta relationen efter den andra. Efter hand blir litteraturen, läsningen och skrivandet allt viktigare. En hel del avsnitt i den här boken utvecklas på så sätt till värdefulla källor när förutsättningarna för litteraturkritiken under förra århundradets senare del så småningom skall kartläggas. I Lars-Olof Franzéns eget fall var det i hög grad det litterära 40-talet och dess kritiska pessimism som kom att forma hans syn på konstens uppgift och mening.
Självbiografins sista del ger stor plats åt mötet med skådespelaren Gun Arvidsson, som sedan blir hans hustru och mor till barnen Mattias och Kristofer. Det är i det sammanhanget heller inte svårt att förstå varför just musiker, i viss mån bildkonstnärer och inte minst teaterfolk spelat en framträdande roll i författarens eget liv. Det är hos dessa yrkesutövare han mött den mest påfallande responsen för sitt eget inres obändiga livståga, sin höga uppskattning av improvisation och behovet att överskrida hämmande gränser.
Möjligen kan också detta ses som en reaktion mot en uppväxtmiljö, där åtskilligt betraktades som synd och skulden eller en straffande gud aldrig var långt borta. På det stora hela förefaller Franzén dock ha klarat sig tämligen helskinnad från den delen av uppväxtatmosfären, om man får tro hans bok.
Kanske allra viktigast för hans livsorientering är i stället den tilltro till fantasin och dess överhöghet emellanåt över verkligheten som skymtar fram lite då och då. I överensstämmelse med ett sådant synsätt formulerar boken också en bekännelse till paradiset på jorden som de ögonblick livet rymmer av kärlek och skapande. Den sortens resonemang återkommer ställvis och kan även handla om minnets roll och sätt att fungera, de trösklar som innebär vändpunkter under växandets gång inte minst i samband med det slutgiltiga avskedet från barndomen, att se vad som enbart är upprepningar av ett tidigt grundlagt mönster, som i de olika kärleksaffärerna, och svårigheterna att hålla isär de tidiga upplevelserna från den vuxnes alla omtolkningar.
Allra mest imponerande med Lars-Olof Franzéns bok är författarens förmåga att återkalla och väcka till liv alla de stämningar som en gång fyllde hans liv med innehåll. Här är det inte utan att läsaren tvingas möta sina egna, väl undanstoppade och alla gånger kanske inte helt lätthanterliga upplevelser från motsvarande period. På så sätt är boken i långa stycken ingenting mindre än en handledning i hågkomsternas svåra konst.
Självfallet kan man heller inte låta bli att beundra den sensualism i språket som sätter sin prägel på en hel del av det återgivna hos denne minneskonstnär och, om man så vill, svenske Proust för 2000-talet, som att döma av avslutningen så småningom lär återkomma med flera romaner efter denna i hög grad njutbara första del av den nu inledda memoarsviten.
Lars-Olof Franzén: Möte med mig själv (Heidruns)