Karl Ove Knausgårds kamp går vidare, det litterära hjärtat fortsätter sitt bultande så länge det kan – precis som i Knausgårds sakligt vackra inledningsmening i svitens första del: ”För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan.” Så gör också hans romaner i denna svit, de tickar på till synes helt självklart, och nu har vi i Sverige nått till del 4.
Om de andra delarna haft sina egna kamper – den om fadern, det egna faderskapet och barndomen – så är kampen i Min kamp 4 i huvudsak ett begrepp för ett kvällstidningslöp: en sexkamp.
Uppgörelsen med fadern och utrensningen av hans nedgångna dödsbo i första delen, liksom den smått desperata konfrontationen med den nya mansrollen och det konforma Sverige i tvåan, fängslade mig mycket av sinsemellan olika skäl.
I den lite loja barndomsskildringen del 3 däremot, var det som Knausgårds grandiosa projekt svalnade av lite. Och, trots att knappt ens författardrömmarna kan konkurrera med den tonårige Karl Oves maniska besatthet av att få ligga med någon – vem som helst, när som helst! – är temperaturen ändå ytterligare en aning lägre i den fjärde delen.
Vad beror det på? Inte är det Knausgårds stilistik i alla fall, hans prosa är precis lika flödande, glasklar eller vilka slitna adjektiv man nu vill använda sig av, som tidigare. Han rör ju sig i samma vatten, i det allt annat uteslutande jag-perspektivet, i det närmaste lilla konsekvent. Kanske är det självförtroendet? Ja, det finns en nonchalans i denna fjärde del som jag inte känner igen från de andra, och den har inte bara att göra med den närmast naturliga lättvindighet som hör den postpubertala tiden till, utan också med något annat.
I den första delen fanns en inneboende osäkerhet inför hela projektet som inte bara var sympatisk, utan som också gav romanen en särskild laddning. Det var som om Knausgård där ville säga att han inte visste om det var okej att ta upp min tid med den här berättelsen, men att han var tvungen därtill. I Min kamp 4 brer han ut sig utan förbehåll. Kan man inte få det då? Jo, visst. Men det är för mycket, för långt, för repetitivt. Samma story återkommer genom hela boken, och vid det tjugonde paret tunga, mörka bröst som får det att gå för tidigt för den nittonårige Karl Ove – ja, då är det inte särskilt engagerande längre.
Berättelsen som skildras i den här romanen, och som till största delen handlar om Knausgårds period som lärare i Nordnorge direkt efter gymnasiet, äger förstås sin plats i romansviten som sådan. Inför den här delen har nyfikenheten främst kretsat kring det utlovade kittlande tabut, att romanens 18-årige Karl Ove förälskar sig i en av sina 13-åriga elever. Den historien lär inte få särskilt många ögonbryn att höjas.
Icke desto mindre visar denna fjärde del av sex upp en viktig, formande tid som på många sätt antagligen stakade ut vägen för verklighetens Karl Ove Knausgård, och definitivt så för romanens. Och i slutändan är jag övertygad om att helheten kommer att förlåta det som delarna inte riktigt levde upp till.