En supermakt med anor

"När den kinesiska jätten vaknar kommer världen att darra!" Ungefär så formulerade sig många europeiska opinionsbildare i början av 1900-talet. De anknöt till den klassiska hotbilden om den "Gula faran" som figurerat i västvärldens föreställningsvärld ända sedan Attila, hunnernas härskare, besegrade det Östromerska riket på 400-talet och hotade Västeuropa.

Trots att det kinesiska imperiet brutit samman vid förförra sekelskiftet, och landet dominerades av västerländska imperialister och koncessionsinnehavare, vidmakthölls en hälsosam respekt för det väldiga riket som under all historisk tid omfattat ungefär en femtedel av världens befolkning.

I dag är jätten vaken. Den historiska vändpunkten inträffade i december 1978 när kommunistpartiets delegater på den elfte partikongressens legendariska tredje plenummöte, på förslag av den nye ledaren Deng Xiaoping, beslutade att avskaffa den statsstyrda planekonomin och öppna Kinas gränser för omvärlden. Under de senaste decennierna har landets bruttonationalprodukt stadigt ökat med tio procent om året.

Trendkänsliga observatörer, som den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs' analytiker, kallar numera Kina för världens verkstad och Indien för världens kontor. Vissa framtidsforskare förutspår att Kina ska gå om USA redan på 2020-talet medan andra har satt det symbolmättade årtalet till 2041 eller 2050.

OS-facklan, som tändes den 24 mars, har påbörjat sin långa resa från Aten till Beijing. Just i dessa dagar, när världens blickar riktas mot den postkommunistiska supermakten, publiceras en ny bok som fått den kortfattade titeln Kinas historia. Författaren, Växjöhistorikern Hans Hägerdal, har forskat om västvärldens Kinabilder och bland annat skrivit en bok om Vietnams historia.

Spaltkilometrar har skrivits om Kinas historia. Dock finns det inte så mycket på svenska. Bland de historiska översiktsverk som skrivits av svenska författare kan nämnas språkprofessorn Bernhard Karlgrens Kinahistorik i Norstedts världshistoria, som publicerades redan på 1920-talet, och den folkkäre polyhistorn Alf Henrikssons Kinesisk historia som kom ut 1967. En hel del har dock hänt i Kina sedan dess, inte minst på det arkeologiska området. En aktuell bok, som mycket väl kan konkurrera med Hägerdals, är Julia Lovells Den stora muren som översattes till svenska 2006.

Förvisso finns det, med tanke på det ständigt stegrade intresset för Kina, gott om plats på bokmarknaden för ett översiktligt och uppdaterat historieverk om världens nya supermakt in spe. Här några axplock från den nya boken.
De massiva demonstrationerna längs OS-facklans väg har gjort Tibetfrågan rykande aktuell. Den som följer den dagliga rapporteringen i nyhetsmedia kan lätt få intrycket att Tibet under årtusenden varit ett självständigt land som ockuperades av Kina först på 50-talet.

Oavsett vad man anser om den kinesiska regimens repressiva politik så är den historieskrivningen felaktig. Den mongoliske erövraren Khubilai khan, som grundade den kinesiska Yuandynastin 1271, skapade ett väldigt imperium som förutom Kina omfattade även Tibet, Koreahalvön och Mongoliet. På 1350-talet, när mongolväldet började vittra sönder, frigjorde sig Tibet från Kina men erövrades på nytt 1720 och blev ett protektorat med begränsat självstyre.

Under 1800-talets senare decennier intensifierades kampen mellan Ryssland och Storbritannien om kontrollen över Centralasien och 1904 invaderades Tibet av en brittisk armé som tvingade den trettonde Dalai laman att underteckna ett imperialistiskt handelsavtal. År 1911, när revolutionärt kaos bröt ut och den siste qingkejsaren störtades, förlorade Kina kontrollen över imperiets mer perifera provinser som Tibet, Mongoliet och Xinjiang.

Formellt sett blev Tibet en självständig stat 1912 men i realiteten var lamaregimen, precis som exempelvis Nepal, beroende av London och den brittiske vicekungens administration i Indien. Storbritanniens reträtt 1947, och Indiens självständighet, banade väg för en kinesisk återerövring efter inbördeskrigets slut 1950.

Hägerdal kartlägger den dramatiska samhällsomvandlingsprocess som den maoistiska regimen iscensatte efter maktövertagandet 1949 men konstaterar också att revolutionära systemskiften inträffat även tidigare i Kinas långa historia. Ett exempel är den så kallade Stora buddistförföljelsen som genomdrevs på order av tangkejsaren Wuzong's regim på 840-talet. Ungefär 45 000 buddistkloster och andra helgedomar förstördes eller överläts till nya ägare.

De väldiga klosteregendomarna konfiskerades av staten. Åtminstone 260 000 fördrivna munkar och nunnor såg sig tvingade att söka annan sysselsättning. De kinesiska kejsarna hade Himlens mandat att styra världen. Profeten Hong Xiuquan, som ledde det enorma Taipingupproret 1851-64, hävdade att han var Jesu yngre bror och tog sig titeln Tianwang (Himmelsk konung). Mao Zedong ansåg sig, som marxistisk och stalinistisk intellektuell, ha inblick i Historiens utvecklingslagar. Den kommunistiska statens särdrag förbleknar förvisso i historiens backspegel. Kanske kan maoistregimen helt enkelt betraktas som den senaste i raden av kinesiska kejsardynastier. Hägerdals bok väcker många kreativa tankar.

En supermakt med anor

Kina är en supermakt på kommande, men också landets historia rymmer åtskilligt av intresse. Carl Johan Gardell har läst en tankeväckande bok om världens verkstad.