Vad hade Nelly Sachs (1891–1970) tyckt om Flykt och förvandling som just nu visas på Judiska teatern i Stockholm – en utställning där hennes diktning skildras som oupplösligt förbunden med hennes liv?
Om man ska tro Aris Fioretos bildbiografi Flykt och förvandling – Nelly Sachs, författare, Berlin/Stockholm, utgiven i samband utställningen (pågår till 20/11), hade den lågmälde Nobelpristagaren antagligen blivit förskräckt. En mängd brev och texter vittnar om Sachs önskan att försvinna bakom sitt verk, inte minst det citat ur brevet till Walter A Berendsohn som inleder boken: ”Du har ju förstått … min upprepade önskan att jag vill försvinna bakom mitt verk, vill förbli anonym … Jag vill att man utsläcker mig helt – bara en stämma, en suck för dem som orkar lyssna.” Vari bottnar denna vilja att sudda ut sig själv, att helt försvinna bakom sina bokstäver?
Bakgrunden till denna hållning återfinns bland annat i de erfarenheter Sachs gjorde i Berlin under Hitleråren, före och under den dramatiska flykten tillsammans med modern till Stockholm 1940. Fioretos bildbiografi, vackert formgiven av Gewerk design i Berlin, skildrar inlevelsefullt hur Sachs högborgerligt ombonade tillvaro i skuggan av Tiergarten under 1930-talet övergick i allt knappare levnadsförhållanden och tilltagande rasistisk repression.
Parallellt med denna politiska utveckling skulle Sachs skrivande förändras allt mer radikalt. Hennes tidiga texter innan flykten kännetecknades av romantiskt stoff och rimmad vers, sagor och myter. Debutboken hette Legender och berättelser (1921) och dedicerades till idolen Selma Lagerlöf, som även mottog ett personligt exemplar. Dikterna Sachs sedan skrev i den svenska exilen kunde knappast ha varit mer olika sina föregångare: med sprängd syntax och ett bildspråk lånat från utrotningslägren gjorde hon sig nu till språkrör för sina mördade ”bröder och systrar”, kort sagt alla de judar som gått under i Hitlers läger. Mot bakgrund av detta kan man också ana varifrån denna vilja till att ”utsläckas” kommer: det handlar om en strategi att skriva in sig hos offren, att i någon mån dela deras öde – vittna men samtidigt försvinna.
Denna enorma uppgift som Sachs åtog sig är inte oproblematisk. Till de bästa kapitlen i Fioretos bok (förutom den osannolika skildringen av Sachs flykt till Sverige, i vilken såväl Selma
Lagerlöf som Prins Eugen är delaktiga, för att inte tala om väninnan Gudrun Dähnert) hör avsnittet där författaren diskuterar Sachs förmodligen mest kända dikt ur samlingen I dödens boningar (1947). Dikten inleds med raderna ”O skorstenarna/På dödens sinnrikt uttänkta boningar/Då Israels kropp upplöst i rök/Drog igenom luften – ”. Det är inte svårt att föreställa sig krematorieugnarna och röken efter de brända kropparna ur dessa bilder, vilket snart gör en fundersam: är det verkligen okej att bunta ihop dessa mördade män, kvinnor och barn till ett namnlöst kollektiv, till råga på allt i en elegisk patetisk ton? Kan man som diktare verkligen ta sig rätten att ”vittna” i andras ställe, och vad är egentligen syftet?
I stället för att leverera ett enkelt svar på denna fråga analyserar Fioretos dikten på ett djupare plan och drar paralleller till Sachs senare diktning. I ett avsnitt om diktcykeln ”Gravskrifter i luften” framhåller han att det för Sachs ständigt handlade om att inte ”ge bödlarnas definition av offren det sista ordet”. I stället ville hon skapa en sorts asyl för dessa mördade i sitt poetiska universum, som hon befolkade med figurer och teman ur bland annat den judiska mystiken.
Bödlarna skulle dock komma att hemsöka Sachs under slutfasen av hennes liv – åtminstone i hennes föreställningsvärld. Under 1960-talet och fram till sin död var hon upprepade gånger inlagd på Beckomberga sjukhus för vård av en tilltagande paranoia. Textsamlingen Den store anonyme, som också den ges ut i samband med utställningen, ger (vid sidan av hittills opublicerade sceniska dikter och tal) inblick i Sachs tankevärld under den svåra perioden efter moderns död.
Här, om någonstans, framträder skillnaden mellan liv och dikt som uppdiktad: själva förutsättningen för Sachs liv var just bokstäverna, utan den värld hon diktade för sig själv och dem hon älskade kunde hon inte existera.
Bildbiografin jämte Den store anonyme introducerar inte bara Sachs liv och författarskap, utan bildar också ett panorama över Sverige såsom det tedde sig för de flyktingar som lyckades ta sig igenom krigsbyråkratins finmaskiga nät. De som gjorde flykten möjlig var inte stater eller myndigheter, utan enstaka vänner och idealister som ordnade praktikaliteterna och gick i god för dessa statslösa tyskar.