En stor berättelse om exil och utanförskap

Salman Rushdie har beskrivit den som överdådig och stark, amerikanska kritiker har talt om författarens moraliska intelligens. Juryn för 2006 års Man Booker Prize valde den som årets bästa engelskspråkiga roman, och sedan dess har utmärkelserna följt på varandra. Bittert arv av den indiska författaren Kiran Desai har återfunnits på nomineringslistor till flera olika litterära utmärkelser.

När romanen nu föreligger i smidig, välgjord svensk översättning av Rose-Marie Nielsen är det bara att konstatera att alla dessa lovord och priser är synnerligen väl motiverade. Bittert arv - eller som originaltiteln lyder Heritage of Loss - är en stor roman som med fokus på några unga människor, Sai och Biju, lyckas gestalta en rad högaktuella samtidsämnen som globalisering, nationalism, rasism, terrorism, mutikulturalism och ekonomisk och social ojämlikhet. Och detta utan att det för ett ögonblick tynger berättelsen eller lämnar fiktionens frihet. Märkligt är också att romanen trots sin tidsmässiga förankring i 1980-taletkänns så rykande dagsaktuell i flera avseenden.

De båda centralgestalter kring vilka den brett upplagda berättelsen kretsar är Sai och Biju, Sai är den föräldralösa tonåring som får en fristad hos sin åldrige, av livets framfart bittre och självupptagne morfar, vars enda omsorg och kärlek gäller hunden Mutt. I sitt stora, lätt förfallna hus i Kalimpong nära gränsen till Himalaya lever den pensionerade domaren som i sin ungdom fick känna av västerlandets rasistiska fördomar och förödmjukelser som juriststudent i London. Hemkommen gav han igen på sin oskyldiga hustru från ett tidigt arrangerat äktenskap.
Domarens hjälpreda och den som också får ansvaret för Sai är kocken, vars son Biju fått den av många indier eftertraktade chansen att resa till USA och ett förmodat bättre liv och framtid. Det är denne Biju som är romanens andre centralgestalt och vars hårda livsvillkor i New York utgör berättelsens parallella huvudfåra. Kring dessa båda representanter för det unga Indien finns en rad personer som alla har mer eller mindre tät koppling till varandra. Och som alla på olika sätt söker värja sina liv och bevara någon form av respekt och värdighet.

I Sais närhet är det främst människor av högre medelklass som anammat stora delar av den livsstil som de brittiska kolonisatörerna införde i landet. Samtidigt är och förblir de indier, vilket de inte minst får erfara vid sina återkommande besök i England. Trots varorna från Mark and Spencer, teceremonierna och de brittiska låneböckerna är de aldrig helt accepterade som jämlikar, samtidigt som de i sin idiska miljö betraktas som rika och privilegierade. När politiska oroligheter och nationalistiska strömningar utbryter bland traktens nepaleser blir dessa anglifierade indier måltavlan för våld, terror och till och med mord.
En va de unga terrorister som hemsöker trakten med sin aggressivitet är Sais matematisklärare och tidigare pojkvän Gyan. I skildringen av Gyans överraskande förvandling från ömsint älskare till iskall terrorist som brutalt förnekar sina tidigare känslor för Sai visar Desai sig även vara en utomordentlig gestaltare av kärlekens alla komplexa sidor; historien om Sai och Gyan kunde säkert i sig räcka för en hel roman, något som för övrigt gäller många av de personer som befolkar Desais roman.

Parallellt med den allt brutalare och våldsamma utvecklingen i Kalimpong löper så berättelsen om Bijus kamp för arbete och brödföda, respekt och någon form av värdighet som illegal invandrare utan de eftertraktade papperen i drömlandet USA. Utanförskapet, ensamheten, skuldkänslorna och skammen, inte minst med tanke på fadern kockens förhoppningar om sonen driver till sist Biju till uppgivenhet, och att han slutligen bestämmer sig för att lämna USA och återvända hem blir en logisk följd av det sätt på vilket han blivit bemött i USA. Det är en skildring av exilens dilemma som knappt står en mästare som Naipaul efter i fråga om lödighet och trovärdighet.
De båda berättelserna om Sai och Biju tvinnas samman till en allt annat än ljus och hoppfull bild av inre och yttre exil, samtidigt som Kiran Desai genom sina gestalters öden skriver en större berättelse med räckvidd långt utanför deras personliga liv, en roman om livet i Indien och i USA. Bittert arv har i det avseendet flera likheter med en annan av bokårets ritigt stora romaner, nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol med sin bakgrund i 1960-talets förödande Biafrakrig. En halv gul sol var för övrigt även den nominerad till det Bookerpris som Desai fick. Hos Desai är det 1980-tal, den tid då hon fortfarande levde som tonåring i Indien innan hos visa England så småningom kom att bosätta sig i USA. Det är således med egna erfarenheter i bagaget hon med sådan trovärdighet kan skildra båda dessa så skilda miljöer.

Kiran Desai och Chimamanda Ngozi Adichie är lysande representanter för en ung författargeneration med hemvist i den del av världen som av slentrian brukar kallas den tredje. Det är författare som har något väsentligt att berätta och som gör det med intelligens och en språklig säkerhet som imponerar.
Kiran Desais roman Bittert arv utmynnar i en försiktig tro på de mest elementära mänskliga behoven som det som till sist är det enda som äger relevans när allt annat vacklar, faller och går sönder, så som det gör för de flesta personerna i hennes roman. Omfamningen som den utblottade Biju får av sin förnedrade far kocken vid sin slutliga återkomst till Indien är det vemodiga slutackordet i en på många sätt lysande roman.

En stor berättelse om exil och utanförskap

Kiran Desais roman Bittert arv är värd alla sina utmärkelser, skriver Cristina Karlstam.