Carl Fredrik Hill (1849–1911) är en av våra främsta konstnärer, men hans verk är tragiskt kluvet i två delar. Han var en av måleriets radikaler fram till ett psykiskt sammanbrott 1878 som följdes av decenniers tecknande på sjukhus och i barndomshemmet i Lund. Han skrev också under sjukdomstiden, och han har alltid fascinerat poeterna, bland dem Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. För den som tror att Wikipedia innehåller all världens vetande kan jag rapportera att artikeln om Hill knappt säger någonting alls. Än mindre har man hjälp av detta ”uppslagsverk” om man vill tränga in i Jesper Svenbros nya bok ”Hill Hill Hill”. Inte ens författarens egna komprimerade kommentarer räcker så långt.
Om man under läsningen beväpnar sig med lite bättre handledning i den grekiska antikens myter och kulturhistoria öppnar sig dock Svenbros diktsvit mot de mest hisnande vyer, inåt och utåt. Svenbro berättar tätt men rakt, och ibland roligt, om en ganska stillsam psykos och om hur den bearbetar de urgamla berättelserna. Hill kan läsa och skriva på klassisk grekiska – det kunde många som hade gått gymnasiet vid 1800-talets mitt. Han hittar en notis hos Herodotos om kung Kroisos (vi känner honom som Krösus) och börjar skriva en tragedi om hans son Atys och dennes vän och jaktkamrat Adrastos. ”Adrastos” har med ”oundviklig” att göra, och i sitt namn bär han ödet att döda. Svenbro berättar historien och skildrar Hills arbete med texten samtidigt som han ger interiörer från det hillska hemmet. Dramat är färdigt när Hill skall dö.
En diktsvit om ett drama således. Men jag anar en annan text strax under boksidorna. Svenbros versrader håller på att bli så långa att de inte längre riktigt orkar bära den rytmiska spänsten. Jag börjar helt enkelt misstänka att han är på väg mot prosan. Man kan utan större problem läsa den nya boken som en pytteliten men stentung modernistisk roman om skrivandets villkor.
Hill – ibland kallar han sig Nagug – blir ”språklagstiftaren”, en egensinnig filolog som uppfinner korrespondenser och etymologier. Jag anar något av ett både muntert och allvarsamt självporträtt här; Svenbro är en av världens främsta experter på klassisk grekisk litteratur. Hans sensibilitet för hur ord ser ut och låter är enorm, något som smittar av sig på en uppmärksam läsare. Man kan ana en förundran inför hur nära detta närgångna umgänge med orden kan likna Hills psykotiska språkspel. Inte så att vetenskapsmannen Svenbro ställer till domedag över sig själv i denna bok, men den ger en överraskande sidoblick på hans egen lärdom.
Till sist ett exempel på hur Svenbro arbetar med ordens detaljer. I dikten ”Morgonrodnadens älskling” skriver han om Orions stjärnbild som vandrar över himlen i vinternätterna: ”På svenska är Orion en stor vinternatt där en stjärna är tänd / över bokstaven i.”
Men författaren låter punkten falla över detta sista i som i den motsvarande grekiska bokstaven. Om namnet med grekiska bokstäver – med dess två accenter – skriver han: ”Namnet tindrar där det står tryckt i spalten på boksidan. / Är det de små diaktitiska tecknen som får själva uppslagsordet att stråla?”
Typografins minsta beståndsdelar lyser som en stjärnhimmel. Vackrare och mera subtilt än så kan man inte skriva om ordens magi.